Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 1

— Mina herrar, sade Aurore, — jag hoppas, att vi nu kunna samlas någon gång .. i en förtrolig sällskapskrets. Hon rörde vid Vandrusens arm och hviskade: — Stanna! Detta enkla ord kom Vandrusen att darra. Sedan Raymond, Paul och Alban aflägsnat sig, vände sig Aurore sorglöst till Maria och Augusta med följande ord: — Mina döttrar, jag har att samtala om tråkiga saker med herr Vandrusen, Återvänden till ert arbete i paviljongen. När grefvinnan befann sig ensam med Vandrusen, antogo hennes anletsdrag ett strängt uttryck, och hon sade: — Ni kan ej förställa er, Vandrusen. Jag läser sanningen i ert ansigte, när man söker dölja den för mig. Vandrusen, jag anbefaller er att tala fritt och uppriktigt. Jag misstänker något förfärligt och vill veta allt — allt, hör ni. Skynda er, min herre, ty er förfärliga blekhet och er oro låta mig måhända frukta något ännu värre än verkliga förhållandet. — Madame, sade Vandrusen ängestfullt, — tillåt mig tiga, ty jag har aldrig lärt mig att ljuga. — Nej, jag tillåter det icke... Jag vill veta allt. — Men, stammade Vandrusen, — andras hemligheter äro ej min tillhörighet. Jag kan ej fritt förfoga öfver dem. — Nåväl, inföll Aurore, — jag skall sjelf säga er dessa hemligheter. J begåfven er i morse ut på en duell, det vill säga, J gingen bort, för att belasta er med det förfärligaste af alla brott: med ett brodermord! Men ni, herr Vandrusen, som sträfvar att vara en sann kristen och verkligen är en god och hederlig menniska, huru kunde ni låna er hand till en så gudlös handling?