Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 1

— — — Aurore betraktade den förträfflige ynglingen med en medlidsam blick. — Frukta ingenting, ber jag er; ni skall säga dem nu, att jag i förväg visste allt... att ni ingenting sagt mig, som jag ej förut anade. — Tala förstånd med dem! Då vore det bättre att under en storm beveka åskan attej slå ned! Nej, jag går icke; jag vill ej, att blod skall flyta. — Hvad vill ni då göra, Vandrusen? — Jag stannar hos er, fru grefvinna; här skola de ej uppsöka mig; de frukta er. — Men var då förståndig, Vandrusen! Ni kan ej tillbringa hela ert lif i denna trädgård. — Ah, jag skall sofva under detta träd, miätta mig med dessa frukter, dricka af denna bäck, och räddar mig ombord å det första fartyg, som kommer att ankra vid vår kust. . Nej, jag går ej härifrån. Aurore öfverlade en liten stuud med sig sjelf, hvarefter hon upplytte sin panna, såsom om hon fattat ett kraftfullt och afgörande beslut, och sade: — Gif mig er arm, herr Vandrusen. — Hvart gå vi, madame? frågade Vandrusen förskräckt. — Var lugn! Ni är med mig och skall ej lemna mig.