Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 1

mig till hjelp! jag har ej styrka att se och tala med er... Vandrusen lutade sig mot ett träd; hans utseende var oroande. Aurore riktade sin blick mot himmelen, och tvenne tårar brände hennes kinder. Hon räckte Vandrusen handen och sade: — Lugna er, bäste herr Vandrusen! Jag lofvar att vara mindre sträng .. jag skall höra er lugnt .. Men dölj ingenting. som eger sammanhang med denna duell! Jag har sagt er, att jag vill veta allt. Vandrusen suckade djupt, och sedan han hemtat sig, lydde han en röst, som nu blifvit mildare; han berättade allt, men med en ansträngning, som om hvarje ord med våld blifvit ryckt från hans läppar. Berättelsen var för Aurore en verklig tortyr. När Vandrusen slutat, stod hon orörlig med blicken fästad på jorden och slappt nedhängande armar, en bild af smärta och modlöshet. Slutligen sade hon med svag röst: . — Tack, min käre Vandrusen, jag är nöjd; ni kan nu lemna trädgården. Jag har stora pligter att uppfylla .. samt behöfver enslighet och tid att hemta mig. ja Men hvart skall jag nu gå? frågade Vandrusen; — har ni glömt, att Raymond slungat hotelser mot mig? Ve oss, helvetet med allt dess hat och hätskhet har uppstigit till oss. -Frukta ej, Vandrusen. Grefven är ej istånd att begå en dålig handling. — Ja den fordne grefven, den fordne Paul; de voro de ädlaste och manligaste hjertan .. Men de äro döde; en vansinnig passion har dödat dem. De hafva öfverlefvat sig sjelfve och vänta mig nu, likt tvenne spöken, för att kasta sig öfver och mörda mig.