Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1856, sida 1

— Ack, fru grefvinna, sade Vandrusen, — anklaga mig icke! Ni vet icke allt. — Berätta då, herr Vandrusen, — var öfvertygad, att jag nödvändigt måste veta allt hvad som tilldragit sig. I detta ögonblick visade sig en person vid trädgårdshäcken och ropade på Vandrusen. — Det är grefvens röst, sade Aurore; — gå och säg honom, att ni stannat här på min begäran, och befall honom i mitt namn att aflägsna sig. Vandrusen lydde och återvände derefter inför sin domarinna. — Hvad sade ni grefven? frågade Aurore. — Ack, jag vet knappt sjelf, svarade Vandrusen utom sig, jag tror, att alla hufvuden blifvit förryckta. Grefven kom hit, endast för att utstöta en förfärlig hotelse mot mig. — Hotade han er? — Ack, min bästa fru, jag vet ej sjelf, hvad jag säger .. jag tror, att jag också förlorat förståndet. . och allt detta är er skull, madame . . Blif icke ond! det är rena sanningen. De stackars ynglingarne kunna icke lefva på detta sätt; döden är dem en vinning och kan ej vara långt borta. . och jag sjelf, som nu talar med er, jag var också nära att bli kär uti er .. det var en svag tråd, som höll mig tillbaka vid randen af en afgrund.. ja, jag trorverkligen, att jag än dock älskar er .. Såg ni ej, madame, huru vi alla vid bordet voro liksom slafvar vid edra fötter .. märkte ni ej det? Stackars Paul! Stackars Raymond! hvaruti består deras brott? Ni är orättvis, madame .. Här finnes en för mycket. Ni skulle gifta er med den ene, om den andre ej funnes till, och dermed vore alltsammans slut .. Min Gud, kom