(Insändt.) Dialog emellan klockaren och — nåfven i W. kyrka, sönd. a. 24 Febr. 1856. (I sakristian). H. (med sorglig ton): I dag är jag väl fri från tjenstgöring, då jag helt nyligen gjorde en så rik skörd? Kl. (myndigt): I dag — — neej, visst icke. Past. håller nu på att läsa Fader vårn, och med ens amen är sagt, måste vi vara i ordning! — Pratar du om att slippa, du, som är fri sex dagar i veckan! För oss gäller icke: sex dagar skall du arbeta vete. På sönd. måste vi försöka vår lycka. H.: Men jag fruktar, att vi slutligen ådraga oss förargelse, derigenom, att vi så ofta (och det under sjelfva Gudstjensten? till!) göra påhelsning. .... KL: Förargelse .... hvem skulle förargas deröfver, att vi uppfylla våra åligganden? Pligten går framför allt, vet det. H.: Jag har likväl ofta i min enfald undrat öfver, att ett oskick sådant som det, att i kyrkan under sjelfva predikan gå och tigga pengar kan af förnuftiga menniskor (hvilket J ju ären) tillåtas; och jag kan säga husbond, att vore jag som J, så gick jag aldrig i kyrkan sålänge ett sådant oskick fick existera. . . .. KL: Tyst, din pratmakare! Pastorn kunde höra dina dumma resonnemanger, och då fick jag på pelsen, jag, som är tvungen att i allt lyda, såsom ock du, din dumbom. H.: Past. .... kunde han bli ond för mina välmenande ord?? Mig tyckes, att Past. vore den, som först borde söka att afskaffa ett sådant bruk som att gå med håfven? i Guds hus under predikan, hvilket bruk icke allenast är skamligt, utan ock högst störande för andakten hos åhörarne. Det der skramlandet med kopparslantarna borde ock, tycker jag, föranleda tankspriddhet hos predikanten. .... Kl.: h lappri, andakten hos ähörarne störes ej (men måhända deras ljufva slummer), och hvad beträffar Past. distraktion, så har dermed ingen fara; ty han är gammal och van. Han håller nog streck, om ock 10 sådana uppstudsiga gökar som du gjorde sin rund i helgedomen; och om ingen skulle få reda på sammanhanget af hans tal, så betyder det mindre — blott vi kunna samla pengar. H.: Ja — — men förlåt . . . . är det icke (jag upprepar det) ovärdigt, att under det ett ypperligt föredrag hålles öfver någon af lifvets sanningar (som jag hört Er säga) att då störa uppmärksamheten för dem, som möjligen kunna vara komne i kyrkan för att höra och lära — icke blott för att se och — drömma?? Nog kunde vår lilla i sig sjelf oskyldiga industri (att jag så må säga) företagas på lämpligare tid, om icke på lämpligare ställe: t. ex. under det kungörelserna upplästes. .... KL: St — —! Nu är Past. i farten? — nu måste vi ut — — — Och jag, som afhört denna märkliga dialog, aflägsnade mig från templet, begrundande häfvens åsigter, och fann, att åe voro — rigtiga, samt föresatte mig: att aldrig gå i kyrkan då, när jag förmodar att klockaren och håfven äro ute på ströftåg. K— Amn ELhheecM.nssdc;kcktctht i2 T72:T77s