Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 2

syG — — —wr 422 — Ja, ja, sade Raymond, — jag alldeles glömde bort ... Vi sköto på en svärm papegojor men utom skotthåll . . . Sådant kallar jag icke att jaga . . . Vi ville profskjuta våra gevär på en öppen terräng . . . Detta fordrar förklaring, madame .. — Ja, förklara er, sade, Aurore, som med möda kunde dölja sin sinnesrörelse. — Det är sällsynt, madame, verkligen sällsynt, att här på ön finna en så passande plats för skjutöfningar, som . . som . . . Jag minnes icke, hvad dender dalen kallas. — Dödsdalen, sade Aurore med ett eget uttryck i sin röst. — Riktigt! Dödsdalen ... Jag glömmer alltid det namnet ... — Ni synes i dag vara mycket glömsk, anmärkte grefvinnan — Ja, det är den förskräckliga värmans skull, återtog Raymond, aftorkande svetten från sin panna. På en så öppen plats, som den förträffliga dalen, ser man villebrådet falla, och man kan räkna stegen, som Engelsmännen Yards; man är icke besvärad af busksnår, klyftor, skogar och dylikt; man kan med ett ord, fullkomligt beräkna sitt gevärs skottvidd. — Jag är förtjust öfver denna förklaring, sade grefvinnan ironiskt. — Föröfrigt, fortfor Raymond, i det han utsträckte handen efter en mjölkskål, — föröfrigt kunna dessa detaljer ej intressera fruntimmer ... Jag föreslår en toast för vår kolonis skyddsgudinna. (Forts.)