Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 1

mod de öfrige, och nu korsade hvarandra frägor och avar på malajiska språket. Ingenting var enklare än detta möte efter de första förklaringarne. Läsaren påminner sig måhända, att grefvinnan Aurore yttrade vissa betänkligheter vid förslaget, att fyra män skulle äfventyra sina lif med en undersökning af en aflägsen och farlig punkt af ön. Aurore kunde ej frigöra sig frän en tanke, som för henne alltid antog karakteren af en ingifvelse eller aning. Hon hade derför kallat till sig de tvenne raskaste och modigaste af sina vilda vänner och bad dem uppsöka de fyra kolonisterna på den väg, som Vandrusen angifvit. — Dessa fyra män, hade hon sagt, — hvilka nu pegifvit sig ut på ett upptäcktstäg, äro beslutsamma jägare och skola utan tvifvel icke underlåta att visa sin skicklighet på villebråd, som de träffa på sin väg. J skolen nog höra deras skott och med ledning af dem finna en kortare väg, än den de sjelfve banat. Strimm och Minian hade genast begifvit sig på väg och af alla krafter påskyndat sina steg, då de hörde flera gevärsskott, som tycktes komma från Dödsdalen. De sex kolonisterna, med Vandrusen i spetsen, återvände nu till blockhuset, I grannskapet af detta väntade dem en öfverraskning. Aurore och systrarne Davidson kommo de föregifne upptäcktsresande till mötes. BVBandrusen kastade en hastig blick på Paul, men denne förstod ingenting; blicken innebar dock en tydlig förebråelse derför att man förlorat en dyrbar tid och ej öfverenskommit om hvad som borde sägas grefvinnan. Hvilka förrådande motsägelser skulle ej hagla från dessa af känslor och passioner för