Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1856, sida 1

——— —— — — ——— vridna hufvuden, om grefvinnan plötsligt började ställa frågor till dem? Aurore tycktes hafva förgätit sin sorg; hon nalkades nästan leende, gjorde en förbindlig helsning och sade: — J kommen just i rättan tid, för att lugna mig. Jag var orolig, utan att veta hvarför, ty sådana modiga och skickliga jägare borde jag utan tvekan kunna skicka från den ena delen af ön tlil den andra ... viljen J följa oss, mina herrar, till vår lilla trädgård? I de blickar och leenden, Aurore utdelade, kund ej den mest svartsjuka blick upptäcka, att hon gaf någon viss företräde framför den andre; hon visade sig lika älskvärd mot alla. Nybyggarne följde henne; trädgårdsporten, som så länge varit stängd, stod nu öppen för alla. Vid den lilla bäcken och i skuggan af träden stod ett bord, dignande under Indiens mest utsökta frukter och alla läckerheter, som vankas vid en nabobs taffel. Grefvinnan satte sig och inbjöd kolonisterna att taga plats. Detta var en verklig revolution i grefvinnans vanor. Paul och Raymond förlorade sig i gissningar, men kunde ej finna nyckeln till gåtan. Om ej den unga enkan först börjat samtalet, skulle ingen vågat bryta tystnaden. — Nåväl, mina herrar, sade hon i lätt ton, — hvad han J upptäckt på östra kusten af vår ö? Frågan besvarades med ett förvirradt mummel, ur hvilket man omöjligen kunde draga en begriplig mening. Aurore tycktes ej märka sina bordgästers förlägenhet. Hon vände sig till Vandrusen serskilt och sade;