Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 3

Till Ynglingen. (Ur Stagnelii otryckta manuseripter.) 0, yngling! hoppas ej att lifvets gåta klarnar För dig till himmelskt ljus i nöjets armar opp. Lyd troget Andens röst, som i ditt inre varnar, Och lär att fatta rätt din längtan och ditt hopp. Se, gränslös är din ban. På snillets höga vingar, Af kroppens dunkla band i gruset fåfängt snärd, Din själ i etherflygt kring stjernorna sig svingar — Och i en blomsterdal du söker dock din verld! Af längtan slår ditt bröst att luftens skaror följa, Som öfver hafven fly mot obekanta land. Med firmamentets moln, med flodens strida bölja, Du tyst vill strömma hän mot andra himlars rand. i Och hvarje blomma dock, som i din väg ses spira, Med purpurkronans glans dig lockande betar! En evig fest du vill i myrtenskuggor fira Och vid en flickas barm försucka lifvets dar! Hur länge skall ditt bröst ett evigt offer vara För nattliga begär, för dolda striders ve? Se i förnuftets ljus, det eviga och klara, O, menniska! din lott och din bestämmelse! I tomma nöjens smil, att fåviskt den förlora, Af stjernornas beslut, en tid ej skänktes dig. Det lilla måste dö i glansen af det stora, Och slockna jordens brand, förrn himlens tänder sig. Hvad rör sig i ditt bröst med lefvande förtjusning, När Filomelas sång förtrollar nattens stund, När Tempes vårar le i månans stilla ljusning Och svalkan möter dig i gröna bokars lund? Säg fritt, att kärleken beherrskar all naturen — Välan, men ej den gud som, skämtande och yr, Af löjets blomster krönt, af flärdens vingar buren, Mot dårskapen sin pil vid fylda bålar styr! I nödens tjäll han bor, på korset han förblöder, Den kärlek, verldarne i sina armar bär. Ej lustans offereld uppå hans altar glöder, Och rosens dyrkare han palmen ej förär. Ja, Yngling! skall engång ditt qvalda hjerta hinna Från dunkla känslors strid till evig sabbatsro, I himlens kärlek låt idolerna förbrinna Och unna Gudomen ett renadt bröst bebo!