Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1856, sida 2

tala förståndigt med dig. Annars hade jag något allvarsamt att säga dig. — Säg, hvad du vill. — Jag vill vänta tills du blifvit lugn. — Jag är lugn. Men hvad menar du med allvarsamma saker? Jag känner inga sådana, med undantag af dem, som röra mig sjelf. — Hvilken egoism! — Skymfa mig, så mycket du behagar. — Paul, du är nu alldeles odräglig. Jag säger dig en gång för alla, att jag ej längre kan uthärda i ditt sällskap. Du skulle uttömma en engels tälamod . .. Var så galen, egoistisk och kär, du behagar, men klaga hellre för skogens eko än för mig. Jag har ej styrka att vara din förtrogne. Sök dig andra offer! — Sådane äro vännerna! sade Paul med ett sorgset leende. vandrusen saktade sin gång, för att skilja sig från Paul. De hade nu kommit till skogen, som skiljde Dödsdalen från nybygget. öfverlemnad åt sig sjelf, saktade äfven Paul sin gång, för att invänta Vandrusen. När denne åter befann sig vid hans sida, sade Paul, utan att betrakta honom: — Hvad ville du nyss säga mig? — Något ganska vigtigt. — Nåväl, låt höra! — Jag vill fråga, hvad jag skall säga grefvinnan Despremonts, när jag träffar henne. — Säg hvad du behagar. När man icke älskar sen qvinna, kan man säga hvad man tycker. — Men vi måste oss emellan komma öfverens om något ... Paul, var nu förståndig, åtminstone för en minut!