PR — Och numera finnes intet medel att undslippa detta elände; duellen var min ststa utväg, och den har jag nu förgäfves anlitat. Jag måste således bli vittne till hans triumf! ... Min kusin har rätt: grefven är ädel, ung, vacker, älskvärd . . och hvad är jag i jemförelse med honom? En simpel matros, ett intet! Och likväl känner jag mig i mitt hjerta värdig att älska denna qvinna . . känner, att om hon ville sänka sig till mig, skulle jag höja mig till hennes egen ståndpunkt. Men till något sådant skall hon aldrig beqväma sig. En paus uppstod. Paul tycktes fördjupad i tankar. Vandrusen teg, ty han visste ej, hvad han skulle svara. — Ja, fortfor Paul i ett tillstånd af feberlik öfverspänning, — jag skall gifva dig en hederlig begrafning och gråta på din graf, du ende, som förstod en sådan passion som min! Du hade rätt, ädle Bantam, du som blott lefde med en enda känsla och var den trogen tillochmed i det ögonblick, då dolken höjdes mot ditt hjerta! Hvad du var skön, o dämon, i din sista natt! Passionen darrade på dina läppar, afgrundsflammor lyste i dina blickar! Aldrig har ett menniskoöga sett eller skall någonsin se, hvad jag såg den natten! Det var en kärlek så omätlig, att den gjorde dämonen värdig föremålet för sin låga. En sådan kärlek kan icke dö, en sådan eld icke slockna. Jeg har ärft denna kärlek af Malajen, af den hjeltemodige Bantam. Jag har ett exempel för mina ögon och skall följa det. När blott ett medel återstår, har man ej tillfälle att välja. — Paul, sade Vandrusen förskräckt, — jag antingen missförstår dig eller förstår jag dig alltför väl.