Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1856, sida 1

tjenster, att då hvarken ni, Raymond eller jag funnit nåd inför hennes ögon, kan orsaken ej vara nägon annan, än att det gifves en tredje, som är lyckligare än vi. Det var en god stump, som lät oss båda blifva vittne till denna qvinnas trolöshet och otsekamnet. Hade hon fått fortfara, skulle hon i många och långa år låtit oss lefva i ovisshet, ni å ena sidan och jag å andra, ömsesidigt fruktande och hatande hvarandra, medan en tredje, lyckligare än vi, skrattade ät alltsammans. Raymond tycktes tillintetgjord, men han var alltför tinkänslig och grannlaga, för att högt instämma i Pauls förolämpande misstankar; han gillade dem hvarken med röst eller åtbörd, men kunde icke heller tillbakavisa dem. — Grefve Raymond, sade Paul, — tillåt mig föreslå något. — Låt höra. — Ni och jag lemna hyppesot redan i dag och återvända till Frankrike vid första lägliga tillfälle . . — Ha, ropade Vandrusen, afbrytande Pauls mening, — jag har alldeles glömt bort en vigtig sak! Nu, grefve Raymond, kan nu ni ju gerna läsa .,. — Hvad? frågade Raymond dystert, — Grefvinnans bref, som ni ej ville läsa i morse. — Har hon skrifvit ett bref? utbrast Paul. — Ja, ja, svarade Raymond darrande, — ett afskedsbref .. Jag trodde för nägra timmar sedan, att grervinnan skickade mig sitt farväl för er skull, men nu inser jag att afskedet gäller oss båda till förmån för en tredje .., en obekant. Jag vill ej läsa brefvet, Låtom oss lemna denna ort! — Ja, latom oss lemna den, inföll Paul; — men ni och jag, Raymond, vi skola aldrig mer skiljas. Med dessa ord lade Paul sin arm kring grefvens och tryckte lifligt hans hand.