lgenkånliga pennan af hr v. II., och hvaruti dels biskopen sjelf behandlas med föga grannlagenhet, dels en prelat af äkta skrot och korn förordas såsom den mest lämpliga till embetet, bibragtes han derigenom den föreställningen, att både höga vederbörande och hela det konservativa partiet önskade hans afsägelse, hvarföre han beslöt att säga ett oåterkalleligt nej. Sedermera ingingo visserligen till hr biskopen tvenne skrifvelser af hr statsrådet Fåhreus, hvilka i de förbindligaste ordalag sökte rubba detta beslut; och omisskänneligt framstår i dessa, att det var H. M. Konungens upprigtiga önskan att hr biskopen måtte antaga kallelsen. Uti sina svar å dessa bref har likväl, som man inhemtat af Aftonbladet, hr biskopen vidhållit sin vägran. Men många anledningar förete sig till den förmodan, att vid hr biskopens afresa från Skara till hufvudstaden han sjelf var i den öfvertygelsen att han slutligen icke skulle kunna undandraga sig att emottaga embetet, för hvilken händelse han jemväl lärer yttrat den föresats, att icke äska något undantag för tjenstgöringen vid riksdagarne, hvartill också hr biskopen hade desto mindre skäl, som, enligt hvad man i stiftet känner, han har ganska utmärkta egenskaper såsom ordförande. Under sin vistelse i hufvudstaden lärer hr biskopen likväl trott sig af åtskilliga tecken kunna likasom känna i luften, att, med undantag af H. M. Konungen och den för tillfället t. f. föredraganden hr statsrådet Fåhreus, hvilka båda fortfarande varmt uppmanade biskopen att antaga, andra höga och inflytelserike personer helst önskade att, som man säger, blifva af med honom; ja, man citerar i detta hänseende ett yttrande från vestra slottsflygeln, hvilket är ganska karakteristiskt, om det än ej lämpar sig för offentligheten ). Insändaren tillägger: Vid betraktande af denna inre del af historien, har man åtminstone här på orten bibringats den uppfattning af saken att om negociationerna från början inledts af hr Fåhreus och om i öfrigt utnämningen inom det konservativa partiet icke haft så starka och genomskinliga antipatier, biskop B., om än med uppoffring, icke såsom nu skett kunnat vägra att gå till mötes svenska presterskapets och konungens önskan, hvilken sednare han sagt sig aldrig hafva betviflat. Hvad som likväl i denna affär, intrig, eller hvad man må kalla det, slår först i ögonen, är den kompletta dåconfiture som träffat statsrådet Anjou, hvars famlande efter erkekräcklan man väl hufvudsakligen får tillskrifva de inkonstitutionella menberna i denna sak; ty såsom en slutföljd, hvilken svårligen kan tillbakavisas, framstår det ändock att hr statsrådet Anjou först litat på biskop Butschs svaga helsa och sedan allt för mycket på biskop Reuterdahls kristliga förnöjsamhet med den gyllne kräcklan i Lund, för att på dessa begge förutsättningar bygga den säkra förhoppningen, att Hans Maj:t skulle nedlåta sig att tänka på sitt statsråd, då denne blifvit nödsakad att, naturligtvis af kristlig ödmjukhet, underkasta sig konungens vilja ). Beklagligen lyckades hr Anjou alltför väl i sin första uträkning, men misslyckades i den andra, hvilket vi ändå uppriktigt sagdt också beklaga, emedan hr Anjou utan tvifvel i alla hänseenden varit en både värdigare och lämpligare erkebiskop än hr Reuterdahl, som, enligt hvad kunnigt är för alla som känna honom, saknar hvarje egenskap, med undantag möjligen af någon teologisk boksynthet, för att kunna sägas uppfylla de mest nedstämda anspråk på Sverges primas. Ins:n fäller härvid ett omdöme öfver ärkebiskopen Reuterdahl, som vi ej vilja återgifva, ehuru det till alla delar och mer än bekräftar det omdöme vi sjelfva tillåtit oss om samme prelat, och hvilket vi känna, att personer hafva klandrat, såsom varande alltför hårdt. Vi bedja dessa personer läsa hvad Aftonbladets ins:e yttrar, t. o. m. under åtagen bevisningsskyldighet och såsom den der kännt hr Reuterdahl alltifrån studentåren. — Man läser i Westmanlands läns tidning följande, hvaraf det vill synas, som skulle uppfinningen af de i England under byggnad varande och så mycket omtalade bombfria simmande batterierna ursprungligen vara gjord af en Svensk man: Allmänheten har säkerligen med intresse läst be) Enligt uppgift af en brefskrifvare i Nerikes Allehanda skulle detta Kronprinsens yttrande bestått i orden: Men passar du till ärkebiskop? (II. K. H. bibehåller, såsom bekant, sin vana från barndomen att kalla alla menniskor, t. o. m. biskopar och rikets herrar. för du Vi känna al am da snmon