Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1856, sida 1

det, och de båda sckundanterna cj j ha något att invända deremot. — Jag för min del har ingenting att invända, sade Alban; — jag önskar bara, att alltsammans vore slut . . . Men egentligen begriper jag icke det minsta af dethär. Vandrusen lät med ett tecken förstå, att han ej var klokare än Alban. — Nåväl, eftersom det så är, måste jag upplysa er om hvad som här föregår, sade grefven; — mina herrar, J han bevittnat en strid, hvars fortsättning är en omöjlighet. Partiet är icke lika å ömse sidor; alla fördelar äro på min ... I Paul framstammade några obegripliga ord. — Viljen J, att jag skall tala ännu tydligare? fortI for grefven; — jag måste då säga, att Paul hitkommit, icke för att strida, utan för att dö .. för att låta döda sig. — Ja, ja, ni har rätt deruti, utropade Vandrusen, som nu erinrade sig Pauls första utflykt till Dödsdalen. — Och såsom bevis på sanningen af hvad jag sagt, skall ni vid undersökning af Pauls högra roekficka finna, att han har alla tolf kulorna ännu qvar. — Det måste vi se efter! ropade Alban och Vandrusen på en gång. Försagd och förvirrad försvarade sig Paul endast svagt, och Vandrusen hade snart lyckats bemäktiga sig kulorna, dem han räknade och fann vara tolf, såsom grefven förutsagt. — Det är en besynnerlig historia, sade Alban; — men jag borde kunnat gissa, att något sådant var i faggorna, eftersom kusin sköt bom så ofta. — Då jag vid andra skottet ej hörde någon kula hvina förbi mig, började jag draga misstankar, förklarade Raymond; — men vid det femte tänkte jag