Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1856, sida 1

nit det enda och rätta sättet, på hvilket vi böra afgöra saken. Jag ämnade föreslå ungefär detsamma och går således in på allt. — Må Gud förlåta att jag lånar min hand till detta syndiga företag! sade Vandrusen, hvarefter han gaf Paul och Alban tecken att följa sig. De tre männen togo vägen till de mörka skogslundar, hvilka likasom bilda peristylen kring Dödsdalen. Grefve Raymond, som satt sig ned, medan han väntade på dem, steg upp och helsade artigt, men utan tillgjordhet, på sin motståndare och hans vittne Alban. De fortsatte derefter sin väg, utan att säga ett ord. Sedan de tillryggalagt tvenne mil, stannade Vandrusen och sade: — Det är onyttigt att gå längre, Raymond gjorde en bifallande åtbörd. Paul såg sig omkring och sade med en viss förvirring: — Nej, nej, denna plats duger icke; här äro för många träd, och för öfrigt äro vi ännu alltför nära huset. Vi böra gå längre bort . . till dalen .. ni vet Vandrusen, till Elefantdalen. — Som ni behagar, sade Raymond. Och han var den förste att åter öppna tåget, som fortgick i östlig riktning. Snart upphörde all vextlighet, och det vulkaniska landskap vi en gång förut beskrifvit, utbredde sig för deras blickar. Tillochmed vid denna tid på dagen, i solens bländande belysning, gjorde det ett obehagligt dystert intryck. Raymond, som aldrig besökt denna trakt af Java, höll handen öfver ögonen och betraktade landskapet med samma intresse som om det hade varit fråga