Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1856, sida 1

sagd; — du är nu lugn som en brnnn, sast du i morse stormade som en orkan ... Kusin, säg mig uppriktigt, ångrar du icke hvad du gjort? — Ängrar? Alldeles icke! Jag visste hvad jag gjorde, svarade Paul lifligt. — Desto sämre, kusin. Annars kunde man uppgjort saken. — Ja, men det var just en förlikning, som jag ville göra omöjlig, och deruti har jag lyckats. — Jag trodde ej, att du har så mycken bitterhet i ditt hjerta, Paul. — Alban, du begriper icke dethär . .. — Desto bättre för mig! Jag ber Gud, att han i sin godhet må låta mig förblifva i min okunnighet. Jag är helt simpelt sjöman och är nöjd med min ställning; jag vill icke klifva högre, än bastingeringen räcker. Om jag ser en dam med aristokratisk fysionomi gå förbi mig, kommer jag aldrig på tanken att vilja gifta mig med henne; nej, jag bugar mig såsom för en relik och säger: vora pro nobis ! — Tig, nu, pratmakare! Du predikar för en omvänd. Skall jag för tionde gången säga, att du har rätt? — Men hvarför vill du då slåss mot för detta adelsmannen? Låt honom i fred vara herre öfver hennes hjerta och göra henne till sin hustru .. du säger prosit och godnatt, och allt har fått ett lyckligt slut. Vi bli bjudna på brölloppet, och du står fadder till deras första barn. — Paul lade armarne i kors, svängde sig om på klacken och mumlade något, som Alban ej kunde uppfatta. (Forts.)