VV 2—4 1MUuCII 101IOMMUC, ud IDA SII D4 dan pjes vara tre, vara fem akter lång .... och för denna afton skulle det ej varit någon skada. Themat här är samma i evighet varierade, som återfinnes i så många franska komedier: äktenskaplig otrohet. Men om tidslynnet och sederna i Frankrike berättiga att der ständigt uppspela detsamma, är sådant lyckligtvis icke förhållandet här, och jag vet ej, om man gör rätt uti att oupphörligt framhålla taflor af sådant slag för vår publik. Återstod nu det svenska originalet, Evas äpple. Du kan väl föreställa dig, att jag med en viss ängslan afvaktade detsamma, icke så mycket för min egen, som för kapten H:s skull. Jag ämnar här icke inlåta mig på en detaljerad redogörelse för styckets innehåll, dess förtjenster och brister. Det är med obehag, jag fäller ett hårdt omdöme, och då jag nu fattat pennan, för att skildra det intryck, herr Anderssons första representation på mig gjorde, är det icke för att bereda mig sjelf en förströelse, utan emedan Jag anser det för en pligt, att hvarje sann vän af den stora bildningsanstalten. Theatern må söka förekomma dess missbrukande eller urartande. I dåliga och samvetslösa händer kan den verka lika mycket till smakens förfall och folkets demoralisation, som den, rätt använd, förmår bidraga till förädling. Att döma såväl af de vanliga tidningskritikerna som det sätt, hvarpå theaterdirektörerna fylla sina repertoarer, vill det synas, som om vår svenska skådebana allmer och mer nedsjunker till att utesluI tande blifva en rolighetsanstalt, en omvexling mellan konstberidarerepresentationer och djurförevisningar. De svenska originaler, som herrar teaterdirektörer beställa och emottaga, äro till största delen så kallade Söndagspjeser; om du ej vet, hvad detta ord egentligen betyder, vill jag förklara det. Öfverlemnad åt den enskilta spekulationen, säsom teatern i allmänhet är här i Sverge, söka teaterföreståndarne, af nödig och förklarlig omtanka för sin ekonomi, förskaffa sig sädane stycken, som slå an på en viss del af publiken. Detta är godt och väl, men jag är öfvertygad, att de begått ett svårt och oförlåtligt misstag, då de inbilla sig, att denna del af publiken skall vara bäst tillfredsställd med pajazzoupptåg och en hopkokad smörja af besängdheter, utan all szestetisk och moralisk, men stundom med rent af osedlig hållning. Det är på sådane anrättningar, våra teatrar bjuda den stora allmänhet, som, under veckans lopp upptagen med arbete och strid för sin ekonomiska existens, endast kan egna Söndagen åt kroppens hvila och själens förfriskning. Och ändå äro i djupet af den arbetande klassens barm så många strängar, som behöfde anslås, så många ädla känslor, som längta att väckas och lifvas! Har du ej, likasom jag, gjort den iakttagelse, att då någongång, såsom sällan händer, stycken af fosterländsk syftning uppföras, det alltid varit från öfversta raden de starkaste bifallsyttringarne helsat hvarje ord, hvarje uttryck, som anslog fosterlandskärleken och nationalkänslan? Och åt denna publik kastar man dock afskrädet af allt det usla, hvarmed vår skådebana befläckas! Det är hufvudsakligen för sommarteatrarne i Stockholm, Söndagspjeserna fabriceras. Evas Äpple hör till deras antal. Då du nu känner, hurn de komma till verlden, och du dessutom väl vet, att flertalet af våra skribenter måste skrifva för bröd och uppoffra egen smak och eget omdöme för deras, som gifva dem arbete, sså torde en viss skiljelinie här böra uppdra(gas mellan författaren och hans opus och tadlet öfver det sednare ej så hårdt återfalla på den förre. Herr Hedberg har såsom belletristisk författare utanför teatern tillräckligt ådagalagt, att hans sångmö, öfverlemnad åt sig sjelf, förelagt sig ett högre sträfvande än histrionens. Han visar sig i Evas Apple synbarligen generad öfver sitt uppdrag såsom gycklare, och har, för att åstadkomma något roligt, hopsläpat en sådan massa af befängdheter, onaturligheter och orimligheter, att de kunde räcka till väl tio lustspel af 3 akters längd. Och likväl flyter handlingen trögt som vattnet i Styx eller Lethe. En svartsjuk äkta man gömmer en skuldsatt, af björnar förföljd vän i en trädgårdspaviljong; den svartsjuke herrn skall bege sig ut på en resa och vill förekomma, att vännen under hans frånvaro gör hustrun sin kur. Han ålägger derför vännen att icke lemna sitt gömställe och inbillar familjens damer, ! att han har några ekorrar, ämnade att dressseras, förvarade i paviljongen. Första akten slutar dermed, att damerna, hvilkas nyfikenhet och misstanka blifvit väckte, besluta öppna paviljongen, för att öfvertyga sig om verkliga förhållandet; i slutet af andra akten ha de ännu icke hunnit taga de föregifna ekora . 4