— Det ar en KOmedl 1 tva akter, OlVersatt, jag vet icke från hvilket språk. — Komedi! Godt ... Jag tycker icke om de franska dramerna . . vill icke se dem. Jag har fått nog af dem, sedan jag engång kom att se ett med namnet Foualdes. Usla polishistorier, stötande för det zestetiska sinnet . . . Giftblandaren Palmer och förfalskaren Sadleir bli utan tvifvel guldgossar för dramaturger af sådant skrot och korn . Det tillhör visserligen dramat och tragedien att äfven framställa brott och vilsekomna passioner, men ej på ett sådant sätt, att åskådaren känner sig likasom nedsölad. Skådebanans uppgift är att förädla, ej att förvilda; men vära dramaturger vilja göra den till någonting liknande en romersk cirkus med dess blodiga gladiatorspel. Jag minnes ännu, då herr Åhman rusade in på scenen med uppvecklade skjortarmar, blodig — d. v. s. rödfärgad — upp till armbågarne och med en stor slagtarknif i handen ... På helt annat sätt förstod Schiller att måla brottet och dess följder. Då man ser Frans Moor rasa och förtvifla under bördan af sina samvetsqval, gripes man af fasa, men om jag så får säga en sublim fasa, åtföljd af ett hemligt estetiskt välbehag . — Jag är af samma åsigt som farbror, hvad beträffar den franska dramatiken eller rättare den del deraf, öfver hvilken våra teaterföreståndare med verklig hetshunger kasta sig. Beträffande vår egen inhemska, är den ännu ett spädt lindebarn, men pilten lofvar godt för framtiden, såvida han i pojkåren blir tillräckligt både närd, uppmuntrad och agad. Dessa förhoppningar äro verkligen berättigade; jag har till exempel sett skådespelet Lucidor, som i mitt tycke är ... — Hör på, sade kaptenen, — jag har sannerligen lust att för en gång göra dig sällskap ... Men om du narrat mig ut i ogjordt väder, så ... — Var lugn! Jag litar på den rutinerade teaterdirektören Anderssons goda smak. Om herr Hedbergs äpple ej varit någorlunda moget, skulle herr direktören ej emottagit det såsom en sur kart, för att sedan bjuda den åt publiken. Sagdt och gjordt: kaptenen åtföljde mig. Några minuter före sju befunno vi oss på våra åskådareplatser. Dessa minuter tillbragte jag med åtskilliga små tysta betraktelser, passande för ort och ställe. Hvilken utomordentlig häfstång för det goda, för civilisation och förädling är icke skådebanan! Hvilket gigantiskt medel att inverka på massor, på hela folk! Religionen och lagen äro samhällets båda stödjepelare; i förbund med den förstnämnda blir skådebanan den tredje. I lefvande målningar låter den passera förbi åskådarens blickar dygder och laster, dårskap och vishet, lycka och olycka. På skådebanan dömes det förflutna likasom det närvarande, skipas rättvisan strängare och omutligare än i Themis salar, der ofta makt, guld, eller list förlamar lagens arm. Den instinktlika fordran, som ligger i menniskans natur, att den dygdige såvälsom den brottslige skall skörda hvad han sått, besvikes ofta ute i den verkliga verlden, men på scenen blir denna fordran tillfredsställd, och då dikten förmått fängsla intresset, qvarlemnar denna tillfredsställda fordran en frisk moralisk känsla i åskådarens barm. Alla fördomar eller oskick, mot hvilka den enskilte fåfängt och med visshet om obehagliga följder för sig sjelf höjer sin stämma, bestraffas här med satirens ris, förlöjligas och få dermed dödsstöten. Och hvilken omätlig kraft eger ej Thalias konst att väcka fosterlandskärleken, höja nationalkänslan! Hos forntidens Greker blef teatern en afspegling af hela deras politiska och sedliga lif. Aisehylos förherrligar Grekernas frihetskamp och förevigar den i deras nationalmedvetande; i Aristofanes komedier såg samtiden sina lyten såsom i den klaraste spegel; att mannen ej det oaktadt kunde märkbart förbättra den, hade väl sin grund deruti, att en enskilt dödlig ej kan hämma verldshistoriens gång, och att det behöfs något mer än satir, för att upphjelpa ett djupt sjunket folk. Men nu gick ridåen upp... och dermed är jag nästan färdig att nedlägga pennan. Jag Kar föga att tillägga, om också mitt bref härigenom kommer att likna en bildstod med afstympade ben. Men hurudana voro pjeserna? Blef gubben H. belåten? frågar du. Eftersom du så vill, så må jag då säga några ord om pjeserna. Den första i ordningen var Broderskyssen. Af namnen på de deruti förekommande personerna vill det synas,