————,—— ——— att nedtrampas af våra fötter. Blommorna dölja en hemlighet; men de omtala den icke; det fordras forskning, för att upptäcka den. — Augusta, sade Aurore hemlighetsfullt, — du skall icke alltid lefva instängd såsom en Elosternunna .. en dag skall du hafva frihet att följa dina böjelser. — Hvad säger du, goda mor! utropade den unga flickan förskräckt; — tänker du på att lemna oss? — Jag lemna er, mina döttrar! Aldrig! svarade Aurore med rörelse. — 0, hvad jag blef rädd, inföll Augusta. anrn, tror du, att jag skulle lemna dig, om du till exempel blefve gift med herr Vandrusen? — Vill ni gifta mig med herr Vandrusen? frågade Augusta med en älskvärd räddsla. — Jag vill ej påtvinga dig en make, ty dertill har jag ej rättighnt . . . men vi befinna oss i en vexande koloni, der ett giftermål går lättare för sig än i städerna. Jag nämnde herr Vandrusen, eftersom han är Holländare och således din landsman. Han var dessutom förtrolig vän med din bror . . .. Man kunde göra ett sämre val ... Jag kom just att tänka derpå, då du talade om vårt jordbruk . . Herr Vandrusen har grundlagt denna koloni och eger stora kunskaper, som han gör fruktbärande till vårt gemensamma bästa, såsom vi dagligen erfara. Det är en förståndig, hederlig, rask och arbetsam yngling, hos hvilken jag ännu icke upptäckt ett enda fel. Kan ej han göra en qvinna lycklig, så måste äktenskaplig sällhet vara ganska sällsynt. — Men hvarför gifter ni er ej sjelf, min goda mor? Aurore väntade ej denna fråga. Hon blef synbarVern något förlägen och framstammade följande ord: Ä