— Jag önskar blott, att morgondagen mätte likna den närvarande. — Väl, min syster, låtom oss då vara tacksamma för det lif, vi nu tillbringa: vi kunna aldrig önska ett lugnare och fridfullare. Denna lilla af blommor omgifna hydda, denna skuggrika trädgård med sin friska källa tillhöra oss, och jag skulle ej vilja utbyta den mot den rike Palmers slott och trädgårdar. Vi väckas om morgonen af fåglarnes sång och källans sorl: om middagen njuta vi en angenäm skugga, medan vi sysselsätta oss med ett lätt arbete: om aftonen se vi Guds stjernor uppstiga, och vi välsigna himmelen för nattens ljufva svalka. Hela vår dag förflyter i lugn sällhet, som aldrig störes, emedan trogna och talrika vänner omgifva och beskydda oss. Stode det mig fritt att efter behag välja mitt lefnadssätt, skulle jag välja detta. Det är en Guds gåfva, som jag åtnjuter gemensamt med min mor osh syster. — Du kan dock icke tillbringa hela ditt lif med din syster och mig i denna trädgård, sade Aurore. — Ack, jag hoppades förr att alltid få vara hos min stackars bror, för att hjelpa honom i hans arbete. Om du visste, huru stolta vi voro, Maria och jag då vi åhörde hans berättelser om allt, hvad Hollands qvinnor uträttat i Indien. Du känner väl vår historia, goda mor? — Endast till sina hufvuddrag, svarade Aurore, — den är ej mitt lands historia.