Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1856, sida 2

ändå på det hela taget ökat förhoppningarne om en fredlig lösning af dessa misshälligheter. Inrikes Nyheter. Göteborg. Fröken Hilda Sandels konsert i går afton var ganska talrikt besökt; den omtyckta och skickliga sångerskan skördade för hvarje af de nummer hon föredrog, ett välförtjent och enhälligt bifall samt hade den artigheten att sjunga den täcka Bayadren dacapo. — Utrymmet för dagen hindrar oss att ingå i närmare detaljer rörande denna konsert. — Konungen i Danmark har, enligt Snällposten, skänkt 100 Riksbanksdaler till 4 svenska fiskare från Björkö i Bohus Län, som räddat en båt med 7 danska fiskare, hvilka höllo på att förlisa i Kattegatt. — Enligt anländ telegrafdepesch från Örebro har det första jernbantåget såsom i går gått emellan Nora och Örebro; kl. 10 f. m. från Örebro och kl. 5 e. m. åter från Nora. Med tåget följde 100 personer; allt gick lyckligt och händelsen firades med en middag hos brnkspatron A. Wedberg i Nora. Detta är det första jernbantåg, som gått mellan svenska städer. — Man har i flera tidningar sett rygtesvis berättadt, att grefve C. A. Adlersparre vore destinerad till baron K. Bondes efterträdare såsom förste direktör för kongl. theatern i Stockholm. Vi kunna ej annat än förmoda att detta rygte är ogrundadt, emedan grefve Adlersparre, hans många goda egenskaper lemnade i sitt fulla värde, väl måste anses vara en af de minst lämpliga personer till en chefsplats, särdeles en sådan af den natur som styrelsen öfver theatern, hvilken plats kräfver mycken menniskokännedom och förmåga att rätt umgås med olika personer, mycken takt, hållning och okonstlad värdighet, hvarförutan det hos en man på denna plats fordras stor praktisk förmåga, savoir faire, samt ett sundt kritiskt omdöme för ett rätt bedömande af ett skådespel och dess uppsättning. De flesta af dessa egenskaper, hvilkas nödvändighet gör den ifrågavarande platsen så svår att fylla, saknas hos grefve Adlersparre, något som den öppenhjertige grefven säkert sjelf skall inse och erkänna och derföre, om det kommer i fråga, undanbedja sig ett ämbete, hvilket han säkert har för mycken stolthet att emottaga, med risk — en risk, som här kan anses såsom visshet — att icke kunna sköta detsamma. Visserligen ser man en hop af våra s. k. junkrar, med grefveeller friherrliga titlar, eller ock blott en sköld eller hjelm i ändan, röja en utmärkt kontenans, då det är fråga om ämbeten och platser; men vi tro grefve Adlersparre om att ha ett alltför godt hufvud, för att draga under ok med dessa herrar. Vi hafva ej kunnat undgå att nedlägga denna reservation, på det man ej sedermera må kunna komma och ropa: Se här hafva vi tagit en man ur de liberales läger (grefve A. går nemligen och gäller för att tillhöra I den sidan) och nu ser hela verlden huru det I lyckats. — Oaktadt kongl.theaterdirektörens egentligen är mera en enskilt plats, är han dock kanske mer än de flesta föremål för uppmärksamhet. Om någonsin det är nödigt, att söka en man för platsen och icke betrakta ämbetet såsom en plats för mannen, så vore det här. Och om vederbörande, då deras ögon fallit på grefve Adlersparre, verkligen utgått från den förstnämnda åsigten, då beklaga vi äfven här deras bristande förmåga att bedömma menniskor och se hvartill de bäst duga. Det är något annat att regera en theater och att sprida omkring sig mer eller mindre lyckade qvickheter, eller m. a. o., något annat att vara en god theaterdirektör än att vara en glad farceur. — Times Pariser-korrespondent meddelar följande enskilta bref från Stockholm, dat. d. 12 Febr.: Allmänna meningen i Europa synes hafva undergått en så hastig och oförmodad förändring, att Ni sannolikt skall blifva öfverraskad att höra, att det finnes en aflägsen vrå af jorden, der några tvifvel ännu finnas i afseende å Rysslands upprigtiga allvar; der man ännu hyser en känsla deraf, att en fred på hvilka villkor som heldst icke skall blifva till förmån för den civiliserade verlden. Vi se Frankrikes och Österrikes press vända rundt från tvifvel till det största förtroende, från fientlighet af den bittraste karakter till känslor af icke stort mindre än beundran och