— Ån, alla menniskor känna ju ram-till-plantan! utbrast Augusta. — Alla, med undantag af oss båda, inföllo Aurore och Maria på en gång. — Nåväl, fortfor den lärda Augusta, — ram-till är en indisk planta, som ger olja. Parias och de fridlöse känna den ganska väl, ty då de sällan ha tillgång till vax, begagna de ram-till-oljan såsom lysämne. — Augusta, sade Aurore med ett allvar, som förmildrades af ett gladt leende, — jag har verkligen lust att ställa dig i spetsen för vår koloni. — Nu skämtar du, min mor, men, allvarsamt taladt, tror jag mig verkligen kunna gifva herr Vandrusen goda råd. — Det tror jag äfven, min goda flicka, sade Aurore, under det hon strök Augustas blonda lockar tillbaka och kysste henne på pannan. — Vi böra också tänka på en Japanaplantering, fortfor den unga flickan. — Denna gång nämnde du ett namn, som jag känner. Japana är ett ryktbart läkemedel. — Ja, min stackars bror försäkrade oss, att Japana hjelper mot alla sjukdomar; det är ett välsignadt läkemedel. — Att det hjelper mot alla var väl något förmycket påstådt. Hvad skulle då de arme läkarne få att göra? — Men fråga Minian, mamma, skall ni få höra, att han kännar tjugo vexter, som hjelpa mot alla här på ön förekommande sjukdomar. Indiens vildar äro läkare, som aldrig misstaga sig. (Forts.)