Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1856, sida 1

— Håll, inföll Vandrusen, — äfven ni kunde åtnjuta den förmånen, om ni ej vore en förälskad galenpanna, som är blind för enkans sorgdrägt. — Må vara . . . Men, som sagdt, ni går till henne och säger: — Madame, jag har hört talas om ett utmärkt bördigt ställe längre österut på ön, der sockerröret vexer vildt i stor ymnighet. Vi kunna der med obetydligt arbete få en rik sockerskörd. Tillåter ni mig göra en liten upptäcktsresa åt det stället med tre af våra vänner, de minst dugliga arbetarne, men de raskaste fotgängarne? — Fru Despremonts skall utan tvifvel gifva sitt samtycke; ni underrättar de öfriga nybyggarne om utflykten, och derefter begifva vi oss på väg. — Ni talar, som om det vore fråga om en lustresa, sade Vandrusen; — men nu torde ni gifva mig en närmare beskrifning på detta bedröfliga uppträde — Hvartill skulle det tjena? Nog af, att jag är på det grymmaste förolämpad och skymfad. Stode vi här utan vittnen, skulle ni se och höra, med hvilka blickar och i hvilken ton en skymfad ädling talar. — Jag måste väl då lyda er, sade Vandrusen, skakande på hufvudet med sorglig uppsyn. — Vänta mig här och försök att likna en menniska, som arbetar. — Åh, denna dag är sannolikt den sista i min lefnad; det bör derför ej kosta på att arbeta. Jag får derefter njuta en lång hvila. Vandrusen blickade mot himmelen, suckade och lemnade arbetsfältet. Efter en timmas förlopp återkom Vandrusen från blockhuset och redogjorde för sin beskickning i följande ordalag: — Grefvinnan Despremonts visade ingen förvå