Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1856, sida 1

ning; hon gillade den föreslagna upptäcktsresan. — Jag är mycket nöjd med det val, ni gjort, sade hon, — men jag råder er att vara minst sex eller sju, ty jag har ofta hört, att den nejden af ön är farlig. Försigtighet skadar icke. — Hvad svarade ni, Vandrusen? — Jag svarade, att fyra välbeväpnade män synas mig vara en tillräcklig styrka för en sådan liten expedition, isynnerhet då den företages vid dagsljus. . — Godt, min vän. Uppsök genast herr Paul Tanneron och hans kusin, och låtom oss derefter bege 088 på väg! — Jag hoppas, att vi, väl hunne till stället, skola uppgöra saken i godo, anmärkte Vandrusen. — Hoppas ej det omöjliga, svarade grefven allvarsamt och dystert. — Hör på, Vandrusen! Såsom varande den förolämpade, är det jag, som har rättighet att välja vapen, men jag ämnar ej begagna mig deraf. Här är ju också icke möjligt att förskaffa sig passande värjor; vi måste finna oss uti att duellera, såsom det blifvit seden i kolonien, det vill säga med studsare. Vi ställa oss på lagom afständ, och enhvar af oss får sig tillräknade af motståndarens sekundant tolf kulor. Detta är mitt förslag, och mot det torde ej vara något att invända. — Herr grefve, sade Vandrusen förskräckt, — om detta förslag antages, är ni förlorad, ty jag känner Pauls öga: han är den skickligaste jägaren af oss alla, hvilket, såsom ni vet, ej vill säga litet.— Låt oss ej tala derom, inföll grefven, — i alla dueller måste den ene vara starkare eller skickligare, den andre svagare eller oskickligare, men Försynens rättvisa Jemnar olikheterna. Vandrusen Jade armarne i kors och betraktade