Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1856, sida 2

fogadt, enär de ingenting tforetastt, Som Kan hänföras till de handlingar, hvilka i 47 5 af grundlagen betecknas såsom högförräderi. Hvad de åklagade rustningarne beträffar, mäste det, enligt de ingångna upplysningarne, antagas hafva varit nödvändigt, att vissa utomordentliga rustningar företogos till ordningens upprätthållande och såsom försigtighetsåtgärder: rätten är ej i tillfälle att afgöra, huruvida några af rustningarne varit mindre nödvändiga än andra. Det måste dertill antagas, att rustningarne ej äro föremål för åtal i och för sig, men blott såvidtsom de tilltalade icke genast angående desamma vändt sig till riksdagen. Om det än under andra förhållanden kunde anses såsom riktigast, att förslag till tilläggsbevillning för de omkostnader, som rustningarne kunde förmodas skola förorsaka, hade blifvit förelagdt den riksdag, som var samlad i början af året 1854, medan de första rustningarne beslötos: så är det dock — ehuru detta ej skett, och då de tilltalade förmenat, att ingen pligt i detta hänseende ålegat dem — ingen grund att antaga annat, än att de handlat i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse, och likasom ej någon föreskrift finnes, som ålägger, att tilläggsbeviljningsförslag ovilkorligt skulle föreläggas omförmälte riksdag, så måste det äfven anses såsom ådagalagdt, att förhållandet till främmande magter gjorde det betänkligt 2 att den gången bringa frågan om rustningarne till förhandling på riksdagen. Det synes således icke, att något ansvar kan påbördas de tilltalade, generallöjtnanten IIansen, kammarherren grefve Sponneck och kammarherren konteramiral Bille, hvarför äfven desse frikännas i denna del af saken. Hvad beträffar det serskilta åtalet mot generallöjtnanten Hansen, angående några andra utgifter, som blifvit gjorda under krigsministeriet och påstås ej hafva stöd i finanslagarne, så har intet rättsstridigt förhållande, som kan leda till ansvar, blifvit upplyst. Danska allmänheten synes i förväg varit öfvertygad, att de anklagade ministrarne skulle frikannas, så att riksrättens dom, när den slutligen föll, ej medförde någon öfverraskning. Riksrätten var nämligen sammansatt till hälften af män, valde af och ur landstinget, till hälften af Ilöiesterätts medlemmar, hvilka sednare genom en föregående votering under målet tydligt visat, att de i sin absolutistiska fanatism hade föresatt sig att till hvarje pris frikänna de anklagade; den offentlige ätalaren, advokat Brocks ypperliga och öfvertygande framställning af saken läto således Höisterättsherrarne gå in genom ena örat och ut genom det andra. Enligt riksrättlagens S1 8 skall i afseende på straffansvar och skyldigheter till staten en tilltalad frikännas, om rösterna för och emot äro lika många: denna 8s sökte Ilöiesterätts medlemmar vid en föregående votering kringgå, emedan den då var dem oläglig, men vid sjelfva slutvoteringen kom den dem väl till pass, ty då riksrättens ena, af landstingsdeputerade bestående hälft röstade fällande, blefvo f. d. ministrarne frikände genom Höisterättsmedlemmarnes röster. Denna utgång, yttrar Fädrelandet, har visserligen. sin sorgliga sida: den har tillintetgjort tron, att statens författning, Danmarks rikes grundlag, kan påräkna beskydd af landets högsta domstol: den har, sålänge Höiesterätts sammansättning förblir densamma som nu, bestyrkt den möjlighet, att män af absolutistiska åsigter ostraffadt kunna begagna magten till att kränka grundlagen och håna folkrepresentationens myndighet: den har bekräftat en gammal aldrig utdöd folkmening här i landet, att lagens arm är kraftlös mot de förnäme och endast räcker personer af de ringare samhällsklasserna. Men denna utgång har äfven en annan sida, som är glädjande: den skall kraftigt bidraga dertill, att grundlagens löfte om en reform af hela vårt rättsväsen blifver infriadt: den har utsläckt den falska gloria, som omgaf Höiesterätt och utgjorde ett hinder för reformen, samt visat våra statsdomares skröplighet och opålitlighet i klaraste ljus. Den tid skall derför icke vara fjerran, då folket kommer att fordra och erhålla den andel i lagskipningen, hvilken blifvit lofvad detsamma. ASIEN. Sedan Kars intagande saknar man nästan aldeles några underrättelser ifrån den asiatiska krigsskådeplatsen. Endast den i Tislis utkommande Kawkas afbryter då och då denna tystnad genom offentliggörandet af enskilta korrespondenser derifrån. Senast omtalar nämnda tidning en liten, snart dämpad uppresning af innevånarne i sandschakatet Ghel. IIufvudstyrkan af kaukasiska armten hade med vintrens inträdande lemnat trakten af Kars. Blott den ena brigaden af 18:de infanteri-divisionen qvarstannade såsom oränsvakf ach ; Ardaman att li