Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1856, sida 1

ska revolution, har jag endast funnit män, som för sina politiska grundsatser svänga bödelsyxan öfver hvarandra, men jag har ej funnit en enda Kain. Grefven räckte Vandrusen handen och sade: — Farväl, min vän! Ni är en hederlig och ädel man, men det gifves saker, som ni ej förstår, och dem jag förgäfves skulle försöka göra er begripliga. Jag är ensam domare öfver min egen och min familjs ära ... Farväl, min käre Vandrusen! Raymond vände sig bort och hade aflägsnat sig nägra steg, då Vandrusen bad honom stanna. — Ni går således, herr grefve, utan att säga ert sista ord! utbrast han. — Jag har ju sagt er det tjugo gånger, Vandrusen, fastän ni envisas att ej förstå mig. — Och hvilken är nu sjelfva meningen i allt detta? — Det är otroligt, sade Raymond leende; — hvad ni ofta kan upprepa samma fråga! Meningen är, att ni i afton efter solnedgången skall finna mig i vaktskansen på hafsstranden. Ni låter bortföra min kropp och begrafva den i vigd jord under ett kors. Solen skall ej gå ned öfver min vanära. — Raymond, jag lemnar er icke mer, sade Vandrusen lifligt och fattade sin väns hand. Raymond gjorde sig lös från Vandrusens tag och sade i fast ton: — Gud är mitt vittne, att jag, skändad i min ära, gjort allt, för att undvika ett skadligt uppseende. En duell hade kunnat ordna och afgöra saken; man kunde berättat, att den af oss som fallit, omkommit genom någon af de här så vanliga olyckshändelserna. Men ni stänger denna utväg, ni förstår mig icke. Nåräl, må ni sjelf bära ansvaret för det blod . ...