Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1856, sida 3

(Unsändt.) Red. lemnar med nöje plats för följande insända uppsats: En insändare, med signaturen: f. d. Officer af Rangregementer, har för att belysa? någon origtig uppfattning i Norra Calmar läng tidning, utaf kongl. brefvet af den 2 Mars 1833, uti N:o 44 af Handelstidningen citerat åtskilliga punkter i berörde kongl. bref, och med detsamma väckt minnet på en författning, som åtminstone, i fråga om tillämpning, bordt vara långt fördetta öfverlemnad åt glömskan. Det kan väl ingen annat än i högsta grad ogilla den af nämnde insändare anförda militärförfattning, hvilken innebär så mycken orättvisa, och hvars tillkomst och syfte varit, och är tyvärr ännu, för vederbörande ett beqvämt sätt att bereda favoriter hastig befordran, ofta på mera förtjente kamraters bekostnad. — Det är beklagligt att denna författning skall qvarstå oförändrad; men beklagligare dock att det finnes någon nog egennyttig, för att vilja begagna sig af den företrädesrätt, som i förnt åberopade bref, 5:te pnnkten, är tillagd officerare af rangregementer. Norra Calmar läns tidning häntyder likväl, som vi nyligen sett, på någonting ditåt; ithy att en löjtnant vid Lifgardet till häst är på väg att få transport till Smålands hussarregementer, och räkna tour som äldst i graden. — Endast lyckan att tjena vid s. k. rangregemente har ifrågavarande löjtnant således att tacka för de hastiga framsteg han gör på den annars trög-gångna militära banan. Ager detta rykte någon sanning — så finnes åtminstone ingen rättvisa till! Må ingen tro att afund ligger till grund för dessa yttranden. Nej visst icke! Rang må gerna finnas, äfven regementer och corpser emellan; synnerligast är den rang, som Artilleriet, Ingenicuroch Topograsiska corpserna äro benådade med. fullkomligt rättvis, då man tar i betraktande den vetenskapliga bildning dessa corpsers officerare innehafva, samt den dyrbara cours de måste genomgå; äfven lär väl ingen vara nog svag att missunna Gardesregementerne och Lifregementet denna samma rang, blott den endast gör sig gällande vid parader, festiviteter och dylikt, så att det icke fästes vid rangen det absurda privilegium att vid transporter och tjenstebyten till regementer utan rang, taga tour och befordringsrätt från mången äldre, meriterad officer, hvilken med lika trohet och nit tjenat konung och fosterland, och som kanhända grånat i förväntan på det brödstycke, den unge Gardisten eller Ingenieurofficeren tilläfventyrs fråntager honom som god pris. ! Detta är med afseende å de i dylika fall orättvisa företräden rangregementer inneha. Hvad åter vidkommer det hittills följda befordringssystemet i allmänhet, så måste medgifvas att den indelta armcen styfmoderligt behandlas, emedan vid tillsättandet af högre militärtjenster icke sällan händer att nära nog en hel grad prejudiceras; ett färskt exempel, för att icke nämna flera, på verkligt jätte-språng i befordringsväg, är Ryttmästaren vid Lifgardet till häst, Majoren i armeed Friherre Focks utnämning till öfverste och chef för Skånska Husarregementet. Mången torde fråga: är friherre Fock en så utmärkt militär, att han med skäl förtjenade en sådan utmärkelse framför regementsofficerarne och alla ryttmästarne vid sitt numera i nåder anförtrodda regemente, och hvilka innehade äldre fullmakter än han? — eller är friherre Fock en favorit, en framtidsmann som måste fram? eller stod han kanhända i vägen för någon ännu större favorit — och skulle bort, kosta hvad det ville, t. o. m. — en regementschefsbeställning? När man härtill läser: Det nya åtalet mot en del af officerscorpsen vid Lifgardet till häst, kan man rigtigt förirra sig i gissningar. Långt ifrån att härmed vilja påstå, att befordringar till dessa högre militärtjenster alltid böra gå efter tour och ålder, emedan den, som fullkomligt fyller sin plats som kapiten och kompanichef, kan derför vara högst opassande till major o. s. v. — måste man dock anse rättsenligt att sujetter dertill företrädesvis tagas inom vederbörande regementer och korpser, enär antagas kan att vid hvarje regemente nagon officer finnes, som är i full besittning af de egenskaper, hvilka berättiga till dylik utmärkelse. Befordringarne i subalterngraderne stängdes då icke genom vacancernes i de högre graderne ersättande med s. k. presenter. Slutligen om befordringsprincipen förändrades så, att befordringar t. o. m. kapitensgraden ginge inom hvarje militärdistrikt. i likket med hvad nu eger rum inom regementerne, d. v. s. att vid blifvande vacance skulle generalbefälet till befordran föreslå den äldste i tour varande officeren i distriktet, såvida han ej af en eller annan orsak för den gängen afsade sig sin tour och befordringsrätt, hvilken då öfverflyttades på den närmast i tour varande 0. 8. v. Detta gjorde att avancementet kom att gå mera jemt inom armten, och att icke, som nu är fallet, vid en del regementen, subalterngraderne passeras på 13 år; vid andra åter, först efter några och tjugu års tjenstetid. Utan att göra anspråk på att detta enkla förslag till reform i befordringsväsendet skall vinna bifall, vägar insändaren häraf likväl tro att det icke eller förtjenar helt och hållet förkastas. Följderna häraf kunna lända till mycket godt; ty när ingen med förmåga och skicklighet såg sig genom det eländiga favoritsystemet tillbakasatt, skulle inom kort en ökad håg för yrket inträda, som åter ledde till täflan och nya ansträngningar för vinnande: ar högsta möjliga duglighet i tjensten. En ren militärisk anda skulle åter göra sig gällande inom hela anmåen, och förmågor komma att uppstå, som, i händelse af krig, fullkomligt kunde främja svenska nationens fordna krigsära. Å f. d. ung Officer af simpelt