Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1856, sida 1

men nöden har ingen lag. En sädan skymf, som den, hvilken tilljogats Raymond, tål ej uppskof till morgondagen. Vandrusen rätade på sig, strök håret tillbaka ur pannan och sade, under det han med en viss uppmärksamhet betraktade Raymond: — En stor tjenst! Ha, jag gissar, hvad ... — Nej, Vandrusen, försök ej att gissa, inföll grefven med dystert lugn; — ni skall aldrig kunna träfsa rätt ... — Ar det ej fråga om henne? återtog Vandrusen. — Nej. — Dä, käre grefve, kan jag ingenting gissa; deruti har ni rätt. Men vi kunna ju uppskjuta samtalet till middagen; ni ser, jag står i kärret ända till halsen. Arbetet kräfver skyndsamhet: det gäller att förstöra ett pestoch febernäste och skapa ett risfält deraf. Raymond höjde en blick mot himmelen — en blick, som endast Gud förstod att tolka; den var en brottslings bekännelse, ett uttryck af förtviflan öfver den olyckliga nödvändighet, som tvang honom att med vilda däraktiga passioner oskära arbetets helighet! — Vandrusen, sade Raymond, var öfvertygad, att jag ej skulle våga afbryta er sysselsättning, om ej det skäl, som för mig hit, vore så tvingande. — Om så är, svarade Vandrusen, i det han åter fattade spaden, — så ställ er här tätt bredvid mig och låtsa hjelpa mlg under det ni berättar er historia. Vi få ej gifva våra underhafvande ett dåligt efterdöme. Grefve Raymond fattade en spade och gjorde, såsom Vandrusen tillrådde honom, under det han med följande ord öppnade samtalet. — I tidernas begynnelse, Vandrusen, funnos endas tvenne bröder, af hvilka den ene dödade den andret