Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1856, sida 1

Alban aflägsnade sig med sorgsen uppsyn och sade för sig sjelf: — Det är ändå bra ledsamt ... En så förträfflig och tapper karl som grefve Raymond! XIX. Arbetarne, som stigit upp med solen, befunno sig redan i full verksamhet. Raymond erfor en vemodig känsla, då han såg dessa verksamma menniskor, hvilka i ett vänligt ord, en mild blick af en ädel dvinna funno en tillräcklig belöning för sina ansträngningar. Grefven sökte Vandrusen, den ende bland nybyggarne, åt hvilken kunde lemnas del af det förfärliga förtroendet. Vår holländske kolonist var som bäst sysselsatt att gifva de fridlöse ett uppmuntrande exempel på flit och outtröttlig ihärdighet; han var så ifrigt upptagen med sitt arbete, att han ej lemnade sin plats, för att tala med Raymond, utan åtnöjde sig med att tillvinka honom en vänlig helsning med handen. I Raymonds yttre förmärktes ej ett spår af de känslor, som stormade i hans barm. Han gick fram till Vandrusen, stödde sig vårdslöst mot ettträd och sade med låg röst: — Vandrusen, jag tager er i anspråk för en stor tjenst, som ni kan göra mig. Vandrusen var sysselsatt med att gräfva ett afloppsdike, som skulle afföra det stillastående träskvattnet till den förbirinnande bäcken. Raymond gjorde sig verkliga samvetsförebråelser deröfver, att han afbröt den holländske nybyggarens ädla verksamhet,