— — —k—1—ä—kö— — Felat aränka sig, då han upptäckte Raymond; grefven stod på spetsen af en klippa, och den uppgående solen spred öfver hans ansigte ett sken, som tycktes gifva det en glad och gäckande anstrykning. När man väl börjat läta bedraga sig af sina känslor, stannar man ej gerna på sin väg, och slumpen kommer säsom vära känslors bundsförvandt för att ytterligare leda oss på villospår. Nu infann sig en tredje person i lagom tid, för att förändra gången af den började scenen. Det var Alban Revest, som med metspöet på ena axeln och geväret på den andra, ämnade begagna sig af den vackra morgonen, för att, enligt sin kusins tillåtelse, njuta af sina älsklingsnöjen. En tredje är alltid ovälkommen vid sådana tillfällen. — Åh, god morgon, herr grefve, sade han, fattande Raymonds hand; — har ni kommit hit, för att känna, om vattnet är godt? — Nej, svarade Raymond, — jag kom hit, för att se soluppgången. — Seder! skrek Alban Råvest, då han varseblef Paul, — kusin är här, minsann, också! Lyckligtvis behöfver jag icke gömma mig för honom; jag har hans löfte att i dag få fiska och jaga efter behag ... Men för att tala om jagt .. ni, herr grefve, har väl varit på Sainte-Marie eller Cap dAmbre? — Jag känner icke de orterna, svarade Raymond med kall och afmätt ton, som tydligt tillkännagaf, att han var besvärad af samtalet. — Icke det? återtog Alban, i det han kastade ut a metrefven; — ni har således icke varit på Madagaskar? — Nej, min herre. — Nåväl, fortfor Revest, utan att märka Raymonds otålighet, — min gamle kapten, den hederliEE