Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1856, sida 2

(Forts. fr. n:o 50.) Och likväl tål ej Oden att jemföras med Thor och Balder. I det förstnämnda arbetet upptäcker man ett kraftigt sträfvande efter frihet; i det andra och tredje ser man, att konstnären ej längre eftersträfvar, utan redan vunnit friheten. Thor och Balder bilda tvenne märkvärdiga tidpunkter i Fogelbergs lif; de beteckna nämligen hans andes fullständiga emancipation. Dessa tvenne statyer, hvilkas karakterer äro så olika, bevisa bäst hans rika uppfinningsförmåga, ty under utförandet af dem måste han skapa allt; de tillhöra honom helt och hållet. Thor, med fotbeklädnad af renskinn och omgjordad med en varghud, bär på skuldran den fruktansvärda hammaren, som hans fiender aldrig kunde motstå. Hans drag andas stridslust, hans ljungande ögon, utspända näsborrar och svällande läppar uttrycka trots. Hela gestalten, i hvilken Fogelberg parat kraft med skönhet, kan framställas såsom ett ämne för studier. Balderstoden framställer fromheten och sjelfuppoffringen i den ljufvaste skepnad. Den nordiske guden blottar sitt bröst och tyckes säga: slå till! jag förlåter er. Man kan omöjligen betrakta denna gestalt, utan att tänka på den kristliga kärleken. Detta vill jag ej förebrå konstnären, ty då sjelfförsakelsen ej kan framställas under en ädlare och mer vältalig form än kristendomens, bör det ej förundra någon, om Fogelberg här ovilkorligt kommer att påminna om de mest rörando händelserna i Evangelium. Föröfrigt finnes intet hvarken i anletsdragen eller bysten, som förråder efterhärmning. Bland Fogelbergs historiska bildstoder äro tre, som förtjena serskilt uppmärksamhet, emedan de äro mönster af snille och sanning, nämligen Birger Jarls, Gustaf Adolfs och Karl XII:s. Af den sistnämnda finnes dock blott en afgjntning. Birger Jarl, Stockholms grundläggare, bär pansarskjorta; hans anletsdrag hafva ett uttryck af manlig kraft, hvilket påminner om hans lefnads karakter. För att frambringa harmoniska linier, har konstnären öfver hans skuldra kastat en mantel, utan att denna likväl höljer krigarens gestalt. Ingen kan bestrida det manliga och krigiska uttrycket hos Birger Jarl. Jag känner ej, huruvida Fogelberg, då han komponerade denna staty, arbetade efter någon authentisk bild. Äro Birger Jarls hvufvud och ansigtsuttryck skapelser af konstnären sjelf, så har han i detta arbete lemnat prof på sin ovanliga uppfinningsförmäga. IIar han deremot haft hjeltens porträtt framför sig, har han återgifvit det med sällsynt lycka. Det beundransvärda i denna staty är den naturliga friheten i gestalt och hållning. Pansarskjortan sluter sig lätt och behagligt intill kroppen, och ställningen är så naturlig, att Birger Jarl tyckes lefva; man väntar hvarje ögonblick att se honom lemna sin piedestal. Detta är en förtjenst, som kan tillerkännas högst få statyer, isynnerhet då fråga är om en hjelte från medeltiden. Derför anser jag också denna bildstod tillhöra den moderna konstens siörnämsta mästerverk. Gustaf Adolfs staty förenar på ett märkvärdigt sätt finhet med majestät. Hans anletsdrag tillkännagifva den beslutsamme och befallande herrskaren. Drägten, som är anordnad med sällsynt skarhsinnighet, faller i vackra linier. Man kan svårligen tänka sig ett mer harmoniskt helt. Statyen är, såsom bekant, uppställd i Göteborg. Karl d. XII:s bildstod är hvarken uppförd i marmor eller brons, men lyckligtvis har modellen blifvit räddad af konstnärens vänner. Den är icke mindre intressant än Birger Jarl och Gustaf Adolf, och bildar till dem en pikant motsats. Det är något i detta arbete, gom visar den mer för äfventyr än för makten svärmande soldaten. Drägtens genialiska behandling är den minsta förtjensten vid detta verk: hvad som deremot genast anslår vid anblicken af Karl XII:s staty, är det trogna uttrycket af hans karakter. IIans anletsdrag och hållning uttrycka dödsförakt; det är hjelten, för hvilken kanondundret är den herrligaste musiken och faran en lockande siren; hjelten, som älskade kriget för dess egen skull och mer tänkte på att segra än njuta segerns frukter. Jag tror mig ej gå sanningen för nära, om jag påstår, att Fogelberg genom detta arbete visat sig likaså djup tänkare som utmärkt bildhuggare. Hans Karl XII är ett originelt verk, en historisk staty i detta uttrycks högsta betydelse. Under de sista åren af sin lefnad hade Fogelberg återvändt till sin ungdoms käraste studier, till dyrkandet af den rena skönheten. Stärkt af de prof, han genomgått, bildad genom sysselsättningen med den nordiska mytologien och sitt lands historia, slog han åter