Om kemiens tillämpning på åkerbruket. (Forts. fr. n:o 50.) För åkerbrukets ändamål blir ena nnan clasgifikation mera ändamålsenlig, nemligen en classifikation, som har afseende på de växtdelar, hvilka hufvudsakligast utgöra föremål för odling. Klöfver och gräs odlas vanligtvis för bladen och stjelken; kålrötter, rofvor och potates för roten; spanmål, ärter och bönor för fröen. Man bör ihågkomma att hvarje växts naturliga behof är att frambringa fullkomliga frön och att, då den växer i en jord och i ett klimat, som är passande för dess egenskaper och egenheter, den icke frambringar mera af hvarje organ än den fordrar för en helsosam utveckling och för produktion af frö. Då bladen hafva förrättat sin tjenst äro de safter, som hafva cirkulerat genom dem, medtagna. Dessa safter uppstiga från roten uti stjelken och bladen samt afsättas slutligen uti fröen. Växterna sökas derföre af åkerbrukaren nti två särskildta tillstånd, det ena då safterna äro mer eller mindre cirkulerande, det andra då de äro fullt bearbetade och afsatta: i den förra händelsen utgör vattnet omkring tre fjerdedelar af produktens vigt; i den gednare vanligen blott omkring en femtedel. Åkerbrukaren eger medel att genom gödning och mekaniska operationer hos växterna utveckla det cirkulerande eller det bearbetade tillståndet; klimatet ntöfvar likväl det största inflytandet öfver dem. Med klimat mena vi den qvantitet af regn som faller, antalet af regndagar och temperaturen under växtlighetsperioden. En stor fördel för landtbruket skulle vinnas om landtbrukare uti åtskilliga delar af ) Se Hand. Tid:n i Juli 1854.