Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 3

pe UvL11 MVA MINAS I111) (Ö19 191 8ad91II COII IIR källa till den alltmer borttränande svenska konstens pånyttfödelse. Redan innan han lemnade Stockholm, hade han gjort utkast till Thor, Balder och Oden, för att sednare utföra dem, när hans talang hunnit mogna. Det blef också genom skapelser ur den nordiska mytologien han först uppenbarade hela sin öfverlägsenhet. Ända till den dag, då han emottog beställningen af Odens staty, kände han ej sin kraft, och trots sinlågande fosterlandskärlek, trots sin beundran för de nordiska sagorna, visste han ännu icke, om det skulle blifva honom förunnadt att under en harmonisk form framställa den tanke, som upprätthållit hans mod under hans långa studium i Stockholm. Han ville skänka sitt land en nationel konst, men de nordiska gudasagorna erbjödo honom den enda källa, ur hvilken han kunde ösa; huru skulle han då genomföra sin vilja, huru förverkliga sitt hopp? Den afgörande stuuden var kommen; hans Merkurius, som var hemsänd till Sverge, hade förskaffat honom allmänhetens uppmärksamhet och konungens välvilja. Det gälde nu att genom ett storverk rättfärdiga sitt namns vexande popularitet. Fogelberg insåg alla svårigheterna af ett sådant försök: för att verkställa det, kände han nödvändigheten af attrikta sin ande med nya studier. Alla, som besökt hans afelier och med honom kommo i så förtroligt förhållande, att han oförbehållsamt meddelade dem sina tankar — alla desse veta, huru utomordentligt sträng han var mot sig sjelf. Han gjorde väl tjugo utkast, innan han beslöt sig till det slutliga utförandet. Öfver sitt eget arbete var han en domare utan medlidande. Då han började med Odensstatyen, var hans tid delad mellan rent historiska studier af de nordiska myterna och jemförelsen af de redan förverkligade grekiska typerna med de förebilder, dessa myter förespeglade honom. Dessa samtidiga studier hafva vi att tacka för Odens bild, i hvilken vi finna en lycklig förening af nordisk anda och antik konst. Hans vanskliga uppgift var således löst. För att till fullo uppskatta betydelsen af det prof, Fogelberg här bestod, bör man veta, att det i sjelfva Sverge framkallade ett ifrigt motstånd bland arkäologerna. Fogelbergs patriotiska ärelystnad betraktades af lärde, men föga genialiske män, som en sjuklig dröm. Deraf kan man lätt förstå, med hvilken oro och ifver han sökte afsluta denna sin viljas skapelse. IIan studerade vexclvis Jupiter, Mars och IIerkules, för att aflocka dem det herrskande majestätets, kraftens och modets prägel. Fogelbergs ihärdiga ansträngningar förtjena full rättvisa: det är lätt att i Odensstatyen upptäcka minnen från antikerna, men på samma gång kan man omöjligen förbise den originalitet, som röjes i detta verk. Oden kan omöjligen förvexlas hvarken med Mars eller Herkules. Det är en ny typ, som hittills varit obekant för bildhuggarens mejsel, en skapelse i detta ord sannaste och mest upphöjda betydelse, en gestalt med manligt och gudomligt uttryck samt atletisk kroppsstyrka; konstnären har ingenting underlåtit, för att med mejseln återgifva gudasagan. Oden? emottogs också med allmänt bifall i Sverge. Från denna dag blef Fogelberg föremål för svenska folkets stolthet. Hans frånvaro bidrog att gifva hans namn förökad glans; man samtalade om hans arbeten, såsom om något af allmänt intresse och tjenande till nationens förherrligande. IIan återsåg sitt fosterland endast tvenne gånger, nämligen åren 1845 och 1854, men Odensstatyen var föremål för allmän beundran och hade fäst hans namn i allas minnen; aldrig talades i en atelier eller i en salong om konsten, utan att Fogelbergs auktoritet anfördes såsom ett afgörande argument. Han hade segerrikt löst ett problem, hvilket blott en öfverlägsen ande skulle våga upptaga: att studera den grekiska konsten som ett språk och använda detta såsom uttryck för nya tankar. På dessa svårigheter tänkte dock icke allmänheten, som beundrade Fogelberg. Den kände sig framför allt hänryckt af Fdet nationella, och detta så mycket mer, som det var uttryckt i ett fint och harmoniskt, klart och genomskinligt språk. Allmänheten förstod ej detta språks hemligheter och svårigheter; den visste ej, hvad det kostat att tillegna sig det och bruka det med frihet, men Fogelberg förlorade ej derigenom i anseende. Fogelbergs seger är af desto större betydelse, som den bör tjena till uppmuntran för alla verkliga talanger, som gjort konsten till sitt lifs uppgift. Att kläda nya tankar i ett redan utbildadt och godkändt språk är, enligt alla förnuftiges mening, det enda sätt, hvarpå man kan förena tradition och uppfinning, och detta är just den lyckliga förening, man finner i Odensstatyen. Nordisk i tanken talar Fogelberg här ett språk, som aldrig öfver