IIIILIu2eO L, He ev 1 1dl NeT111011 JECiLI ILITLUCUMLIOCCITLCL. kunna komma att innehålla huru väl man stått hos biskopen under examenstiden, men ej hvilka kunskaper man då haft. Då biskopen derjemte har mycket inflytande vid förslags uppsättande, utom allt annat som kan ske utom de offentliga protokollen, t. ex. genom vissa handbref, då något ecklesiastikkolleginm ej finnes; så är åtminstone en stor frestelse för handen att i främsta rummet söka vinna biskopens personliga ynnest. Det är visst illa att tänka ondt om någon, allra minst om en biskop, som enligt biskop Fahlerantz herdabref får med allt större makt allt mera renadt nit, så att han dermed förmodligen närmar sig gudomen, om den oinvigde ock icke kan förstå det; men är det då bättre at en erkebiskopskandidat att likasom säga till konsistoriernas ledamöter: J mågen tentera (tentamen nämnes ej i cirkuläret, men är troligen derföre icke utesluten) och examinera, biskopen bestämmer dock betyget, om han blott hört en fråga ibland femtio; det är först vid biskopsmössans påsättande, som förstånd och urskillningsgåfva inställa sig, och det i så rikt mått, att öfriga konsitoriales skola äfven i de saker, som de bättre känna, ställa sig hans vilja till efterrättelse. Och när det egna omdömet hos sjelfva konsistoriernas ledamöter så skall subordineras under biskopen: huru böra då icke de öfriga presterna blott ödmjukt handla och fråga: Hvad vill h. h. biskopen? Ar detta icke att göra både kyrka och presterskap föraktade? Pastoralexamenscirkuläret är ett troget sidostycke till afslaget å frågan om ecklesiastikkollegii inrättande och de märkliga utlåtandena derom i episkopal maktlystenhet. Måtte konungen fatta mod att snart bryta med hierarkien och till rådgifvare för de kyrkliga ärendena kalla en man med annat mål än i främsta rummet episkopalismen och prelaturen, innan den hinner målet, den egna makten på konungamaktens och det allmännas bekostnad! Wänk om professor L. A. Anjou skulle såsom examinator få sina betyg förändrade på grund af den förordning som han sjelf skapat!! Hela S 8 hade bort vara utesluten; men så orätt den är till sitt innehåll, då konsistorierna uti intet voro i sina utlåtanden så eniga, som uti att förklara disputationen bevisa föga, så blir dock 4 mom. 2 till sina följder otvifvelaktigen menligare. Icke påfve-, men kyrkovän. Sann händelse till bevis på den utmärkta förträffligheten af det sista pastoralexamenscirkulärets 8 4 mom. 2. Då hofpredikanten —m aflade pastoralexamen i —8, afgåfvo examinatorerna, hvar och en i sin ordning, betyg i sina ämnen, hvilka i allmänhet hette: Approbatur. Biskopen, som vid denna öfverläggning sist egde att yttra sig, bestämde sitt betyg sålunda: Jag hör visserligen att j, mina herrar, icke allt för högt uppskattat den examinerades insigter, och hvad mig sjelf beträffar, delar jag herrarnes tankar. Men både min hustru och mamsell G. (gouvernanten hos biskopen) sade, att han predikade så vackert härom söndagen, och jag tror dem, fast jag sjelf icke hörde det. Min hustru bad mig derföre att jag skulle gifva honom ett vackert betyg; och jag kan således, mina herrar, för mina qvinfolks skull, icke annat än gifva honom minst Non sine laude approbatur. — Med anledning af lord Clarendons bekanta ord i engelska öfverhuset, att freden får ej vara skymflig för Ryssland, innehåller en Stockholms-tidning en uppsats, som slutar med följande ord: Hvem skulle undra, om Ryssland sade ungefär så till sig sjelf? Vore icke detta helt naturligt, i händelse vest-makterna nu gåfve Barrabam lös? Ryssland vet alltför väl, att det icke är af aktning för någon dess höga moraliska ståndpunkt, som denna medgörlighet ådagalägges; och det kan då icke föreställa sig annat, än att det sker af fruktan. Om grunden för denna fruktan tyckes imellertid, i ett afseende, alldeles falska begrepp råda: man tror — och det upprepas dagligen — att man icke bör stöta sig. med Ryssland, icke förolämpa eller reta det. Ryssland gör, så vidt historien föranleder, ingen ting af känsla — vänskap eller fiendskap, bevågenhet eller motvilja; allt, hvad det gör, sker af beräkning. Den, som söker med den djupaste undergifvenhet stå väl, är lika säker, som den motsträfvigaste och minst artige, att blifva uppäten, så snart tillfället medgifver och digestions-vedermödorna efter sista måltid äro nog öfverständna, för att en ny kan med säkerhet vågas. Icke ens ett lands statsskick, hvarom så mycket annars ordas, gör någon verklig skilnad: autokratiskt styrda länder äro ingalunda säkrare än de, som ega den mest frisinnade författning: det är blott belägenheten och lägligheten, som afgöra den saken. Turkiets landskap tyckas vara tillräckligen autokratiskt styrda, och Persiens likaså; men de hotas oupphörligt. Deremot har Ryssland aldrig kurtiserat någon så, som Yankee-republiken nu eller Sverges fala ständer, under den s. k. frihetstiden. Att ställa sig väl hos Ryssland är ett innehållslöst ordspråk; det enda kloka är att ställa sig väl mot Ryssland, stark och slagfärdig i hvarje ögonblick. Detta är den enda skymf, som det känner bittert. Och är man en gång i den ställningen, så bör man slå hårdt och slå djupt: endast så minskas skymfen, d. v. s. förmågan att sluka. I hvilken tidning tror väl läsaren dessa ord förekomma? Jo, i Svenska Tidn., genom en af dess många Ins:es mun, således i samma tidning, som tillförene högeligen ondgjorts öfver hvarje ord eller handling, som kunnat anses stötande för vår granne, som blott behöfver en isbro öfver Ålands haf, för att uppäta