ifrån andra växter i afseende på deras förhållande till jorden, klimatet, gödningen och plats i växtföljden; de odlade växterna äg: en olika förmåga att upptaga ur luften de besåndsdelar, som vi veta att luften lemnar i större eller mindre mängd. Om spanmålsgrödan upptog de organiska ämnena i luften i samma förhållande som de leguminosa vexterna och rotfrukterna, så skulle landtbrukaren icke behöfva tillhjelp af de sednare grödorna. Det blir således nödvändigt att uti en växtföljd odla vissa växter, som ega förmågan att samla dessa beståndsdelar ur luften. — Vi vilja framställa några anmärkningar öfver de vanliga åkerbruksväxterna. De växter hvilka bilda en växtföljd, tillhöra för det mesta de tre naturliga familjerne: Graminca, såsom hvete, korn, hafre, råg, och grässlagen på våra naturliga ängar; Leguminosae, såsom bönor, ärter, klöfver, trifolium, 0. s. v.; Crucifera, såsom rofvor och kälrötter; dessutom märkas Solanese, (potatis) och Umbellitferm, morrötter. (Forts.)