Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 1

— Ack fru grefvinna, haf undseende med mig, fortfor Paul; — mitt hufvud är alldeles förvirradt. Min tanke är i Kalima. Jag kan icke se er, utan att känna hänryckning och förtviflan . . . Ja, jag förstår nu det raseri, hvarmed han förföljde er, dämonen ... — Paul, ni liknar en vansinnig. — Jag är det äfven; har ni ej märkt det förrän nu? Men, madame, jag är rättvis .. aflägsna mig, jag skall tåligt föråraga er dom, men aflägsna då också den andre! Hvad har han gjort mer än jag? Expeditionen till Timor? Hvad har jag gjort mer än han? Expedierat Bantam! Han ville rädda mannen; det var stort och vackert, men jag räddade qvinnan, det är mera. Han älskar er som en för detta adelsman; jng älskar er som en man med ett evigt adelsbref i mitt bröst, ett adelsbref, som ingen revolution kan sönderslita . . . Hvarför skall han då ha företrädesrättigheten att sitta i skuggan bredvid er, såsom en lycklig älskare, då jag arbetar i solskenet, blott af lydnad och kärlek för er? Han har lemnat er makes graf bland vildarne; jag har ryckt er, med lif och ära i behåll, ur Kalimas grotthvalf. Hvarför ger ni lifvet åt en och döden åt en annan? Rättvisa, rättvisa, fru grefvinna! Jag förmodar, att er svarta enkeslöja har samma färg för hans ögon som för mina! Aurore väntade ej detta ljungande genmäle. En eldig kärlek är alltid en god sakförare; ingen advokat öfverträffar honom i värma och vältalighet. Medan Paul talade, uppstego hos Aurore minnena af natten i pagodruinerna, der Paul varit hennes skyddsengel, och den andra förfärliga natten i Kalimas underjordiska tempel, då Paul räddade henne från dämonen Bantam. Tårar glänste på hennes bleka kinder; hon betraktade Paul med ett uttryck,