Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1856, sida 1

— Paul, sade hon, — de, som befinna sig i grannskapet, känna ju icke ett ord franska? — Icke ett ord, svarade Paul med en lätt darrning; — det är endast fem fridlöse. — Det finnes två sätt att tala, fortfor grefvinnan, — det ena är det som med åtbörder beledsagar och öfversätter orden, och sålunda gör dessa begripliga äfven för dem, som ej känna språket; det andra förråder ingenting genom blickar eller rörelser . . . Paul stod orörlig och undrande, hvarthän denna inledning syftade. — Hör mig, Paul, ni har begått ett stort fel. Ursäkta er icke! Det tjenar till intet. — Hvilket fel, madame? frågade Paul i en ton, som röjde, att han ganska väl förstod, hvarom frågan var. — Ni begår nu ett nytt, fortfor den vackra enkan, — då ni låtsar obekantskap med något, hvarför ert medvetande utan tvifvel anklagar er ... — Min kusin Alban har sqvallrat, mumlade Paul. — Er kusin har ingenting sagt, afbröt honom Aurore; — jag har anat allt ... Paul har ni väl öfvervägt de möjliga följderna af ert förra fel? Det kunde förstöra den enighet och det goda förstånd som bör råda bland oss. Lyckligtvis misstänkte grefve Raymond ingenting; han skyndade af egen drift att uträtta det arbete, hvarmed ni hoppades förorsaka honom obehagligheter. Jag vill hejda det onda vid dess källa och förekomma ett nytt dylikt upptåg från er sida; grefve Raymond kunde annars märka, hvarthän det syftar, och följden blifva ganska bedröflig för er sjelfva, för oss och hela nybygget. — Madame, madame, utbrast Paul; — ni är nu alltför sträng mot en man, som för er ... — Ert fel är stort, afbröt honom Aurore; — men