Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1856, sida 3

— Sådan förskräcklig hetta! .. Värre än i en tork-ugn! Jag skulle gerna ge min välsignelse åt den, som vill förbarma sig öfver mig och hjelpa mig med det här arbetet. — Jag skall hjelpa er gratis, min käre Alban, svarade grefven genast på denna indirekta begäran. — Ursäkta, herr grefve, sade Alban, låtsande bli öfverraskad; — jag sade dethär för mig sjelf; jag trodde icke, att någon hörde mig. — Ni har emellertid rätt, Alban: dagen är ovanligt het, tillochmed i skuggan af träden. Det skadar derför icke, att ni får litet hjelp i ert arbete. Och grefve Raymond började helt gladt uppsamla stenar och lägga dem i korgen. Aurore fann något misstänkt i hvad hon här såg. Hon gissade, att det var ett streck af Paul, och föresatte sig att bestraffa detsamma. — Herr grefve, sade hon, — hvarför lemnar ni er lektion? — Madame, svarade Raymond, — jag känner denne unge man. Han förstår sig icke serdeles på att arbeta, utom på bataljdagar, men då arbetar han för två. Gäller det deremot att plocka sten eller dylikt, behöfver han alltid någon, som arbetar i sitt ställe . . och enär han hjelpte mig mycket på Timor, vill jag nu hjelpa honom i dag. . — Ah, sade Aurore, — deltog denne unge man i expeditionen mot Timor? Då har han rättvisa anspråk på min tacksamhet . . . Hans namn? — Alban Råvest från Bausset i trakten af Toulon, svarade den unge sjömannen. sn — Stig närmare, sade Aurore med den likgiltiga ton, af hvilka Kreolskorna betjena sig, då de för andra vilja dölja en allvarsam tanke. — Och ni, herr grefve, tillade hon i samma ton,