äro vilkoret för allt lif och bestånd neml. omtankan för befröning och vård. Genom sparandet af nödiga fröstammar vinnes visserligen det både billigaste och säkraste målet härför; men då merändels äfven dessa redan äro förödda, måste en artificiel såning verkställas, och då isynnerhet bland allmogen, kännedom och vana härvid fullkomligen saknas och oftast kostnaden derför öfverskattas, framställes den ödmjuka proposition huruvida ej sällskapet skulle finna lämpligt att till sin disposition anställa en välkänd, i samlande och utsäning af skogsfrö vand man, som hufvudsakligen hos allmogen spridde kännedom i detta vigtiga företag. Uppsåning af hvarje tunnland skogsmark kostar i medeltal endast c:a 5 rdr bko, och stängselkostnaden, som visserligen för ett ensamt tunnland mångenstädes uppgår till 21 rdr belöper på hvarje endast till 3 rdr, då femtio inom en hägnad infredas. En sådan, med skogssådd vand person, hvilken lätt bör kunna anskaffas, borde af sällskapet erhålla årlig lön mot skyldighet att årligen insamla vissa 142. frö, hvilka skulle å den plats sällskapet anvisar ändamålsenligt utsås, emot det att jordegaren bekostar fri mat och skjuts åt skogshushållaren samt verkställer hackningen af såningsplatsen. Flera af rikets hushållssällskaper hafva redan egnat uppmärksamhet åt behofvet af att sprida större kännedom om skogsfröns samling och utsåning; och som detta län äger måhända den största areal af ödeliggande skogssträckor torde frågan härstädes synnerligen förtjena behjertas. Då blicken flyttas från den skogsbeprydda trakten, der trefnad, frid och välmäga i ungdomlig friskhet målar allt, till den ödsliga ljungheden, som till följd af misshandling af naturen i grånad föråldring anklaga oss för rån, studsar den sorgset tillbaka under det pligten manar oss, synnerligast nu i välmågans tider, att godtgöra detta fel, och vi skola snart säsom hugnande lön för deråt egnad möda, se dessa liflösa fält äterväckta till ny kraft och fägring. — Carl Johans sarkofag är nu på väg till Gefle, för att derifrån förag till Stockholm. Rörande dess transport genom Dalarne Derättar Fahlu tidning för den 21:ste dennes följande: Redan i Måndags omtalades här allmänt, att den kungliga sarkofagen följande morgon skulle anlända till staden, och derföre såg man också i förrgår en hop menniskor frampå förmiddagen begifva sig åt torget och Fahlu gata, der det märkvärdiga tåget skulle gå fram. Omkring kl. 11 såg man detta äfven anlända i tvenne afdelningar — den ena med sarkofagens lock, draget med tvenne ofantliga tåg af omkring 70 man — den andra med sjelfva kistan, på enahanda sätt fortskaffad af omkring 110 man — båda porfyrpjeserna i sina stora trädlårar, hvilande på slädar af minst 15 alnars längd och med medar af 12 tums genomskärning. Det dragande manskapet utgjordes till större delen af Mora-män; för öfrigt mest af Rättsviks-karlar. Alla dessa sig så kallande kungens hästar gingo med raska steg framåt, och en fiolspelare, placerad ofvanpå en af de väldiga trädlårarne, lät från sin upphöjda plats höra en hurtig marsch, som lifvade alla sinnen. Man hade förut under större delen af färden äfven haft en trumslagare med; men denne, som tyckte att kölden var för bister, piskade i en hast sönder sitt kalfskinn och tog till reträtten. Emellertid gick nu tåget, hans trumpinnar förutan, under stort tillopp af menniskor öfver Fahlu bro samt stora torget direkte uppåt det vid pass 1000 steg utom staden belägna Manhem, der man skulle rasta i 3 timmar, och hvarest en af ortens herremän, handlanden Fredrik Kronberg, gratis bespisade hela manskapet med sill och potatis. De goda Dalamännen kunde också väl behöfva att både rasta och förfriska sig, ty deras långa vandring i ofta mer än 30 graders köld hade hittills varit allt annat än en beqväm och munter promenad, och vi vilja här i korthet redogöra derför. Redan Lördagen den 9 dennes afgick man från Elfdalen, under anförande af den derstädes bosatte handlanden Sundvallson, hvilken ända ifrån början varit den, som haft största besväret af hela ifrågavarande företag. Första dagen kom man blott 1 mil, till Gåshvarf. Söndagen gick man i halfalnsdjup snö 1; mil till Garberg. Denna dag kom en elfdaling af oförsigtighet att midt under marschen falla omkull, hvarvid en tvärslå från en af slädarne gick öfver hans rygg och så svårt skadade honom att man fruktade för hans lif. (En från Elfdalen i dessa dagar ankommen skrifvelse meddelar dock, att mannen åter tycktes repa sig.) Måndagen hann man också endast 1; mil, emedan man nu en del af vägen gick fram i mer än alnsdjup snö och således måste stanna vid Bonäs vägskillnad. Tisdagen kom man till Mora, der dalkarlarne ville ha högre dagspenning än förut blifvit betingadt, hvartill transportens anförare dock svarade nej. Dalkarlarne gingo då först sina färde, men kommo efter någon betänketid igen för att fortsätta sitt arbete. Samlingsplatsen var Mora strand, och då hopen var spridd åt många olika håll skulle alla vid ett kanonskott der infinna sig. Men man hade härvid laddat kanonen så grundligt, att den vid aflossandet sprang sönder, hvarvid en Sollerö-karl blef så svårt sårad i båda benen, att han måste hemföras, och en Morakarl fick en kontusion i hufvudet. Hr Sundvallson sjelf fick sin pels på flera ställen söndersliten och en kanonskärfva gick midtigenom alla kläderna och sårade honom lindrigt i ena armen. — Vid Badstubacken gick man på Onsdagen öfver isen, som här var 18 tum tjock, och vid Mora Noret öfver flottbron, som för tillfället var förstärkt med stora isstycken, dem man skjutit under bron. Men för den händelse att denna ändå icke skulle uthärda sarkofagens tyngd, hade hr Steffanson, som i Mora var tåget till mötes, låtit öfver 2:ne pråmar slå en brygga, hvilken varit tillräckligt stark att bära de 50 skeppunden och ändå mer. I Garsås tog man nattqvarfer efter en nära 2 mils resa. Thorsdagen gick man 13 mil till Sjurberg; Fredagen också 11 mil till, (hvarunder Bergsängs långa backar med mycken ansträngning passerades) till Sjugarna 2 aradanrva 1 14