Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1856, sida 3

— behagar ni icke sitta ned bredvid Augusta och fortsätta lektionen? Paul stod på afstånd och betraktade detta uppträde. Hans kropp darrade af vrede, och hans hand grep krampaktigt om ett träd, mot hvilket han stödde sig, under det han låtsade öfverse arbetet. — Om förlåtelse, madame, sade Alban Reövest, — jag erinrar mig alldeles icke ha gjort något storverk på Timor. Jag slog några markattor i skallen med ett litet spö till stridsklubba, det var hela affären. Sådant är mycket lättare än släpa sandsten. Alban var den förste, som framlockade ett leende på enkans läppar. — Jag förstår, sade hon; — ni måste finna det mycket tråkigt, sedan ni kommit hit . . hvarest ni icke känner någon. Alban föll i den lilla snara, som grefvinnans lena röst utlade för honom. — Ursäkta, madame, inföll han; — jag har fått reda på en kusin här i nybygget. — Ah, har ni en kusin bland kolonisterna! Heter han som ni? — Nej, madame, hans far var min morbror. Han heter Paul Tanneron från La Ciotat. — Ar herr Paul er kusin? .. Jag lyckönskar er : han är en förträfflig gosse . . mycket omtyckt här ... Men ni har väl sällan tillfälle att tala med honom; han är så upptagen med arbete . . . Han var här nyss; såg ni honom? — Ja, madame, jag har nyss träffat honom . ... — Och talat med honom? frågade Aurore likgiltigt. — Ja, madame. — Godt! .. Lemna er korg här ocä följ mig. Jag vill bese arbetena. (Forts.)