Bengt Fogelberg. (Efter Revue des deux Mondes.) (Forts. fr. n:o 48.) Ett tredje och sista prof underkastade han sig i den historiska bildhuggarkonsten. Efter att hafva kämpat med den skandinaviska mytologiens uppgifter, skulle han nu framställa verkliga personligheter. Här gällde det att idealisera personerna, utan att afvika från den historiska kostymen. Detta tredje och sista prof har, enligt alla deras enhälliga omdöme, som följt Fogelbergs arbeten, beredt honom en ny triumf. Genom att på historien använda samma metod, som på den skandinaviska mytologien, uppnådde han segerrikt det mål, för hvilket han i början vek tillbaka. Utan att förbise, åsidosätta eller förändra den minsta detalj i kostymen, förstod han att gifva sina personer en ädelhet och storhet, som påminner om verken från forntiden. Han har återgifvit oss verkligheten i dess poetiska skönhet. Denna tredelning framställer sålunda tydligt gången af Fogelbergs andliga utveckling; blifva vi icke här vittnen till utvecklingen i hans tankelif, till hans viljas vexande styrka? Han är och lefver först i det heliga idealets rena regioner; han formar uteslutande nakna figurer eller omgifver gudaoch hjeltegestalterna med ett lätt draperi, som dock låter alla former framträda. Jag träffade honom i Rom 1840, han var då 53 år gammal. Hans konversation var fin och liflig. Om Vatikanens och Kapitolii un