dra furstarna tvingades till nya krig; så följer häraf ingalunda att vi gilla Napoleons handlingssätt på det hela, hvaröfver Nemesis och historien redan uttalat sin dom. Vi kunna icke gifva läsaren ett bättre begrepp om vår ståndpunkt i detta hänseende, i fall den kan betyda något med afseende på den egentliga tvistefrågan, än genom instämmande i det omdöme Thiers lemnar i slutet af sista delen af sin historia om konsulatet och kejsarväldet, der han säger: Ingen dödlig i historien har synts mig förena mäktigare och mera olikartade förmögenheter. Men missbruket af dessa underbara förmögenheter störtade honom, och häftigheten i hans lynne, i förening med bristen på alla återhållande tyglar, blef orsaken till hans och våra olyckor. Med en djup beundran för hans stora, lifliga, brinnande natur, har jag alltid beklagat att den naturliga omåttligheten af hans karakter, och den frihet han hade att lemna sig deråt, störtade honom i en afgrund. Och på ett annat ställe: Att kunna allt hvad man är i stånd att vilja, är i min tanka, den största bland olyckor. De domare, som se i Napoleon en man af snille, se icke allt; man måste äfven hos honom erkänna en bland de mest sansade och förståndige män som funnits; och likpolitik. Despotismen förmår allt öfver menniskorna, då den har kunnat förvända Napoleons sunda vett. — Jag känner alla frihetens faror, och hvad mer är, dess lidanden, och hvem skulle känna dem om icke de,som hafva sökt grundlägga friheten och misslyckats? Men det finnes något än värre; det är rättigheten att få göra allt, den må vara öfverlemnad äfven åt den bäste och visaste bland menniskor. Man upprepar ofta, att friheten hindrar att göra det eller det, att uppresa den eller den nyttiga byggnaden, attutföra den eller den handlingen i verlden. Se här den slutsats jag hämtat af långvariga betraktelser: att om de styrande någongång hafva behof att eggas, så hafva de oftare behof af att hållas tillbaka; att om de någongång äro fallne för overksamhet, så äro de vida oftare, i fråga om politik, om krig. om utgifter, benägne att företaga för mycket, och att några band på denna lystnad aldrig utgöra en olycka. Detta yttrande innefattar lika sunda tankar af allmän giltighet, som specielt träffande med afseende på Napoleons öden. Men om denne herrskares sväfvande politiska blick slutligen bragte svåra olyckor öfver hans fädernesland, så lär å andra sidan icke gerna nekas — åtminstone är den svenska nationalkänslan icke benägen dertill — att fälttåget mot Ryssland, 1812, om det lyckats, hade realiserat en stor politisk tanka för Europas framtid; och att det hade lyckats, i fall ej Carl Johans med en fulländad skicklighet anlagda och fullföljda bearbetningar undergräft den väg, på hvilken Fransmännen skulle framgå, — det betvifla dock numera ganska få.