stånd att uträtta hädanefter. Frankrike ha gjort storverk för kriget, Österrike för freden, men vår otacksamma verld är alltid benägen att förakta hvad som redan är gjordt, för att deremot till sitt fulla värde uppskatta eller tillochmed öfverskatta hvad som åtenstår att göra. Deruti ligger Just Englands fördel. Vi hafva hvarken gjort allt hvad vi hade för afsigt att göra eller hvad vi borde göra; men hvad som ännu står i vår förmåga är i sjelfva verket ganska fruktansvärdt för Ryssland. Af de tre förenade stormakterna äro vi de, som lättast kunna fortsätta kriget. Våra finanser äro i den bästa ordning, våra kredit så godt som obegränsad och våra hjelpkällor långt ifrån uttömda. Derför att vi under fredstid ej höllo stora armter på benen, utan mera vände vår uppmärksamhet på vår handel och inre förbättringar, har Ryssland måhända inbillat sig, att vi osfraffadt kunna trotsas. Sannt är också, att våra ansträngningar under de första krigs-åären härigenom förlamades. Men nu först börja vi egentligen att utveckla vår styrka. Vi hafva en armt, som ännu är ett intet emot hvad den kan blifva, om kriget fortsättes några år, men ickedestomindre i styrka och utrustning är vida mer imponerande än hvad den var år 1854. vi ha nu också slutligen fått en flotta, som kan operera i grunda farvatten och utan tvifvel är det förfärligaste förstörelseverktyg, verlden hitintills sett, i anseende till dess utmärkta disciplin och organisation, dess många olikartade fartyg och den förening, den företer, af oemotståndlig styrka och genom ångkraften åstadkommen hastighet. Man må ej tro, att dessa våra ansträngningar äro gjorde blott för ett enda år, och att vi ej kunna förnya dem. Ryssland är ännu mer bankrutt på menniskor än på penningar; det saknar arbetare för sitt jordbruk, och rekryter och material att fylla luckorna i sina härar. Österrike kan ej ställa sin nominella krigsmagt på benen utan med tillhjelp af ett statslån, hvilket det dock med sin nuvarande kredit svårligen skall kunna bringa till stånd; men England kan föröka och förnya sina rustningar utan ringaste farhåga att se sina tillgångar uttömde. Stödd på sin gränslösa handel och outtröttliga industri och beskyddad af en kredit, för hvars upprätthållande den ej skytt några offer, är Storbrittaniens makt i sanning fruktansvärd, och om den också icke skördar hastiga triumfer, kan den dock med säkerhet räkna på att lyckligt och ärofullt sluta långa och blodiga krig. Storbrittanien har framför allt den fördel, att dess krig ej äro regeringens utan folkets, att de äro frivilligt beslutade af en fri nation, som beräknat, hvad de kosta, och är ståndaktig intill ändan, tilldess ändamålet är uppnådt. Det är denna öfvertygelse,som ingifver oss — och älven borde ingifva dem, som representera oss — förtroende till oss sjelfva och vår framtid. Vi se intet skäl, hvarför ej våra ombud skulle anse sin ställning lika dominerande och stämma sina fordringar lika högt, som lord Castlereagh för 40 år vid fredsmötet i Paris. Vi hafva förmåga att betala och äro villiga att strida: kan en högsint diplomat önska mer än föra ordet för en sådan nation? Må våra fullmäktige återkomma med förmånliga fredsvilkor, och de skola emottagas med bifall; må de förkasta ofördelaktiga, och de skola understödjas! Må de framför allt aflägsna hvarje fruktan, så länge de med tillbörlig värdighet upprätthålla vårt lands heder och anseende. De, som frukta eller afundas oss, må fritt säga, att vår vapenära är fördunklad och den nimbus, som omgaf oss, förskingrad. Vi tro denna smädelse lika litet som de sjeltva. Vi hysa förtroende till våra krafter och ha rättighet att fordra af de män, som representera oss, att de skola dela detta förtroende. Vi älska freden och vilja hellre fortsätta kriget nu, än åter engång afbryta våra fredliga sysselsättningar, för att förnya en strid, som börjar på nytt, emedan den ej blifvit fullständigt utkämpad. Vi vilja tillgifva den man allt, hvilken möjligen begår sel genom att alltför käckt och högsinnadt förfäkta Englands rättigheter och ära; men om någon af våra sändebud i Paris gör sig skyldig till samma villfarelse, som begicks i Wien, och förnedrar nationen inför främmande potentater, då har han tillfogat oss en skymf, som vår sjelfkänsla aldrig skall glömma och vår aktning för oss sjelfva aldrig förlåta. — — — HEBNEÄFHZAr VNVU)EPAAGA