skulle välia en yttring af svensk hederskänsla och historisk pietet, synes vara stridande mot såväl hederns, som det passandes lagar. — — — Då M. Bl. för öfrigt af denna strid — hvilken den berättar skall i de svenska tidningarne hafva framkallat vett mindre än vänskapligt utfall mot Norrmännen — tager sig anledning till att underskrifva Aftonbladets mening om att minnesstoden heldre bör resas i Stockholm, emedan den på Fredrikshald tillika nskulle vara en påminnelse om den tid, då båda de nuvarande brödrafolken stodo fiendtligt emot hvarandra och kämpade på lif och död; samt att det vore bäst och för begge parterna tjenligast att så mycket som möjligt öfverlemna dylika minnen åt glömskan; så är denna tanke så sund och riktig, att vi med nöje äfven vilja tillerkänna M. Bl. förtjensten deraf. Men likasom det uttalat denna sin broderlighets-ide, i en förbindelse, som under den i Sverge i denna sak uppväckta sinnesstämning kan missförstås, så kunde detta måhända äfven bli fallet med vår tystnad. Vi tillåta oss derför anmärka, att, i enlighet med det bruk, som gäller bland bildade menniskor, är det ensamt de, hvilka vilja utföra en hedersbetygelse, som ega att bestämma sättet, hvarpå densamma skall ske. De, hvilka bekosta en minnestod, antingen det nu är de närmaste anhörige eller tacksamma medborgare, afgöra hurudan den skall vara och hvar den skall stå, medan andra vederbörande så mycket som möjligt bruka rätta sig efter deras önskningar, och icke-vederbörande heldst tiga still. Skulle det derför vara en önskan bland de nu lesvande svenske krigare, att bautastenen öfver Nordens förste riddare uppreses på norsk grund, så kan den som nedskrifver dessa rader aflägga det vittnesbörd, att han bland sina landsmän städse hört Carl XII:s namn uttalas på ett sådant sätt, att han känner sig förvissad, att det skulle vara vårt folk utomordentligt kärt, om en fläck af vårt land blifver en valfartsort för de Svenskar och Norrmän, hvilka vilja ihågkomma en krigarestorhet och en ädelsinthet, som dyrkades bland alla jordens civiliserade och barbariska folk, bland hvilka några först genom Carl XII:s namn erhöllo kännedom om Sveriges och Norges. Om än efterverlden haft mycken anledning att känna olyckorna deraf, att en konung är endast soldat, utan att vara statsman, såsom denne store svenske man, så hafva också de sednaste dagarne förskaffat oss en sådan insigt om orimligheten af den tanke, hvarmed några vederbörande nyligen smickrat sig, att nemligen kriget under civilisationens nuvarande ståndpunkt skulle hafva kommit ur modet, samt att soldaten, såsom onödig, kunde uppställas i antiqvitets-samlingen vid sidan af harnesket, att vi ej betvifla, att minnesmärket öfver den simple soldatens äkta och ädla förebild skall i Norge betraktas både med vördnad och beundran, ja utan misstydning. Ty den historiska sats står fast, att om Carl XII, såsom född undersåte, hade anfört Nordens krigare, skulle han hafva varit ett af vårt slägtes mest upphöjda mönster. Det är derför som skaldens ord vder slog så varmt ett hjerta uti hans svenska barm, genljuda som en sanning hvarheldst värt språk förstås. Det är oss tyvärr omöjligt att utplåna eller neutralisera det intryck, som M.Bl:s beteende gjort bland alla partier inom den svenska allmänheten. Viskulle önska att det, liksom andra dumheter, kunde begrafvas i glömska. Men tystnad skulle svårligen i ifrågavarande fall leda till annat än att samma spel, vid nästa sig erbjudande tillfälle, upprepas af en eller annan bland de tidningar, Jsom ställt sig på den anti-skandinaviska eller separatistiska ståndpunkten. Vi tro således att det är en skyldighet mot sanningen att låta den norska allmänheten se åtminstone ett af de många exemplen på den verkan, som dylika gräl grannar emellan utöfva på ett folk sådant som våra svenska bröder, hvilka både älska hedern och förstå att iakttaga den sociala bildningens läror. Sjelfva det eljest ultra-norska Aftenbladet har funnit Morgenbladets anmärkningar alltför starka, hvilket man kan finna af följande yttrande: an — Det är icke lätt att sätta sig in i de känslor, med hvilka vår konung och vicekonung läst Morgenbladets hotande not om, att de först bordt förskaffa sig norska auktoriteternas samtycke? till uppresandet af monumentet på norsk botten, af hvilken varning ju temligen direkt följde, att Carl XII utan ett sådant samtycke skulle, såsom passlös person, blifva återförvisad öfver gränsen och komma i det för honom ovanliga fallet att nödgas vika. — — Vi trodde det icke ha kommit så långt att M. Bl. afsatt konung Oscar som norsk auktoritet. Den svenska pressen har också funnit detta vara ett nog starkt arbete och den har öfverfört skulden för M.Bl:s utfall, på den norska nationen. — — Med anledning af det krångel, som denna bagatell uppväckt, har en Norrman uppträdt i Aftonbladet, och på ett mycket passande sätt tillbakavisat påståendet om, att M.Bl:s dumhet bör få anses såsom härrörande från en i Norge rådande opinion. A.B. synes villigt att erkänna denna hans åsigt, och säväl Norrmannen som A.B. vänta att finna medhåll härutinnan af den öfriga norska pressen. Häri torde den svenska pressen också svårligen hafva missräknat sig, ty man känner här i landet alltförväl, att de allvarliga och billiga önskningar, hvilka härstädes hysas för ett tillmöteskommande från svensk sida vid ordnandet af unionsförhållandena och de mellan de båda rikena rådande handelsförhållanden, icke lättare och skyndsammare skola kunna förlöjligas och åsidosättas, än genom ett dylikt barnsligt beteende å våra stor-politikers sida. — mean Utrikes Nyheter. FF YAN TF TYNAEA 1