Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 2

ger ju, att ni hade rätt. Hvarför skola vi tala mer derom? — Och jag slår vad, att grefvinnan Aurore hyser alldeles samma äsigt som jag i denna fråga, fortfor Paul med ett uttryck af fin ironi. Nu sägos de tre damerna återvända från badet. De båda unge minnen stego hastigt upp och antogo den hällning, som anstår vaksamma utposter; under samtalet hade de alldeles glömt sitt tjensteåliggande. Aurore gick emellan de båda systrarne — måhända ett försigtighetsmått mot de täflande tillbedjarne; då hon kommit dem nära, sade hon: — Jag tackar er, mina herrar, för er uppoffring, men en annan gång bören J sätta er i skuggan. Solen har gjort er alldeles oigenkänlig, grefve Raymond. Augusta och Maria helsade med sänkta ögon. De förtjente sannerligen en beundrande blick under deras halmhattar, från hvilka blonda lockar nedsvallade på elfenhvita skuldror, men Raymond och Paul hade blott ögon för den mellersta at de tre. De begge rivalerna kände på en gång ett slags lycka; den största obety dlighet antar hos hopplöse älskare namnet af lycka; båda märkte nämligen, att Aurore betraktade dem med samma likgiltighet, utan att gifva den ene företräde framför den andre. För tillfället måste de vara nöjde med detta. — Arbetstimman är nu inne. Våra kamrater äro redan på varfvet eller borta vid kärret. Lättja täles icke här på stället, sade Paul till Raymond. De följde på afstånd de trenne damerna; när de gingo förbi de hvita rosornas källa,? kunde ej Raymond underlåta att rikta en lång blick på densamma. — Den är nu öde och öfvergifven, herr grefve,