Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 2

— C— Då han återkom till sig sjelf, anklagade han sig för sin brottsliga försumlighet mot sina vänner, nybyggarne, och skyndade nu att godtgöra, hvad han felat. Enär han fullkomligt kände trakten, fann han utan svårighet den plats, der arbetarne befunno sig; hans ankomst ästadkom en kort stunds uppehåll i arbetet; nybyggarne, och bland dem äfven de, som icke kände honom, emottogo Raymond med höga glädjerop. Han måste nu för en stund söka vapenhvila med sin smärta och visa ett gladt ansigte. Den tafla, som här upprullade sig för hans blickar, var för öfrigt öfverraskande och mäktig att åtminstone för några ögonblick fängsla hans uppmärksamhet. Raymond fick nämligen här bevittna grundläggningen af en stad. Femtio fridlöse nedlade i den javanesiska ödemarken fröet till en blifvande civilisation. Här byggdes hyddor af trä eller sten med trädgårdar kringslutna af lefvande häckar; här byggdes boningshus, lador, stall och skjul i de mest pitoreska lägen under sekelgamla träd, hvilkas rötter badades af friska källor, medan deras kronor förenade sig till stolta hvalfbägar. Midt på fältet, på en blomsterströdd kulle, skönare än en thron, satt den unga grefvinnan Aurore med sina adopterade döttrar, likt de unga qvinnorna i Arnos täcka floddal, sysselsatta med att fläta arbeten af Manillahalm. Aurores närvaro bidrog synbarligen att lifva arbetarnes ifver. Magneten drager jernet till sig. Grefven närmade sig omärkligt och försigtigt Aurore, ty vid minsta åtbörd, minsta tecken, minsta tvetydiga rörelse från de tre fruntimren, hade grefven föresatt sig att vända om och gå åt annat håll. (Forts.)