skop B:s tvekan hafva blifvit ytterligare stegrad genom en insänd uppsats i Svenska Tidn., deri man föreslog, att Biskopen, såsom saknande den förmåga att genomdrifva kinkiga saker, som vore nödig på Talmansplatsen i Presteständet, borde afsäga sig förslagsrummet, på det nytt val måtte kunna ske och Biskop Annerstedt i Strengnäs då kunna erhålla förslag. Sv. Tidn. afbeder sitt fel vis a vis ifrågavarande insända artikel, men upprepar sitt omdöme, att de Biskop B. gjorda förfrågningar under hand varit lika olämpliga som de på dem följande undanbedjanden. Då de anförda brefven äro i sitt slag bidrag till dagens historia, kunna vi ej underlåta att återgifva dem, ehuru de torde vara redan bekanta för slertalet af våra läsare. Tydligt är att Statsrådet Fåhrai bref afsett att reparera Statsrådet Anjous misstag, men lika klart är det ock, att om äfven vederbörande för ett ögonblick verkligen hade för afsigt att nämna Biskop Butsch — en afsigt som man då likväl kunnat fullgöra utan vidare förfrågningar — sedan saken blifvit föremål för en oangenäm offentlighet, så voro de dock belåtna med att få flytta Hr Reuterdahl, som redan aflagt så många prof på sin obegränsade undergifvenhet, till en plats, der denna samma undergifvenhet bör blifva af stor nytta. — Under en sådan regime är det en långt större ära att blifva förbigången än att blifva hedrad med vare sig den ena eller andra utmärkelsen, och denna ära har icke bordt gå förlorad för en man sådan som Biskop Butsch. Vi meddela här de ifrågavarande brefven: 1) Till Biskop Butsch den 13 Dec. 1855. Sedan H. M. Konungen, i anseende till Statsrådet Anjous jäfsförhinder, behagat på mig öfverflytta Chefens för Ecklesiastikdepartementet befattning med föredragningen af frågan om återbesättande af det nu lediga erkebiskops-embetet, vänder jag mig förtroendefullt till hr biskopen med dessa rader. Vederbörande val-kollegier, som redan vid föregående erkebiskopsval egnat hr biskopen ojäfaktiga bevis af aktning för dess teologiska lärdom och utmärkta personliga egenskaper, hafva vid det sednaste valet med sällspord enighet ställt hr biskopen främst bland de värdige män, som förslaget upptager. Statsrådets i ärendet rådgifvande ledamöter hafva utan all tvekan ansctt sig böra biträda den sålunda uttalade allmänna rösten samt tillstyrka hr biskopens utnämning till det vigtiga embetet; och II. M. Konungen, vid det samtal jag derom i dag haft med H. M., har, med erkänsamt minne af hr biskopens förtjenster om både samhället och kyrkan, yttrat sin bestämda afsigt att till erkebiskops-embetet nådigst befordra hr biskopen. Ehuru utnämningen torde komma att anstä, till dess posten kan hinna medföra benäget svar å detta mitt bref, hyser jag, likasom vår nådige Konung Sjelf,F den förhoppning, att hr biskopen icke skall tillbakavisa ett förtroende, grundadt på en så sammanstämmande mening, uti hvilken jag älskar betrakta skickelsen af en allsmäktig och mild försyn. Med utmärkt högaktning m. m. Fåhreus. 2) H. hr statsråd m. må Med djupaste tacksamhet för hr statsrådets och kommendörens ynnestfulla bref af den 13:de innevarande Dec., har jag den äran härigenom meddela mitt svar derä. Ehuru jag med lifligaste tacksamhet erkänner det oväntade förtroende, som i fråga om det lediga erkebiskops-embetets återbesättande visats mig, först af de vid valet voterande och sedermera äfven af Konungens statsråd och af H. M. Konungen sjelf; så omfattar jag likväl med icke mindre tacksamhet det mig gunstigt förunnade tillfället att före befordringsfrågans afgörande derom få yttra mig. Då jag nemligen betänker, huruvida jag, om jag i erkebiskopsembetet insattes, skulle kunna utföra det till min Konungs och mina medborgares belåtenhet samt min egen deraf beroende tillfredsställelse; så möta så många och stora betänkligheter, att jag, med allt erkännande af min pligt att icke undandraga mig hvad jag kan fullgöra, likväl i närvarande fall måste underdånigst undanbedja mig det nådigt erbjudna förtroendet. Först och främst måste jag väl inse mina egenskapers otillräcklighet för åtskilliga en erkebiskops vigtigare åligganden; men derjemte känner jag ett, om möjligt ännu större hinder af en långvarig och numera sannolikt obotlig sjuklighet af nervös beskaffenhet, hvilken redan i min närvarande ställning förhindrar mig att alltid vara och göra hvad jag bör, men i den upphöjdare och svårare samhällsställningen utan tvifvel i dubbelt mått skulle blifva till hinders. Vågar jag för öfrigt tillägga något, som måhända endast för mig sjelf är af vigt, så vore det, att jag af alla mina naturliga fallenheter drages till skuggan och friden, och derföre icke utan att göra ett stort våld på min natur, ytterligare skulle kunna framtränga på offentlighetens och de stora stridernas bana. Värdes, hr statsråd! behjerta hvad jag här i all ödmjukhet anfört, och tillät mig att till de ynnestprof, för hvilka jag redan hos hr statsrådet står i förbindelse, äfven få lägga det, att hr statsrådet, på sätt lämpligast må synas, täckes för H. M. Konungen uttrycka min vördnadsfulla och underdåniga tacksamhet för all den nåd II. M. städse och särskildt vid detta tillfälle behagat mig visa, samt derjemte för högstdensamme nedlägga min underdåniga bön att få förblifva i den tjenst, jag genom kongl. nåd redan innehar — hvilken bön, då den förestafvas lika mycket af min pligt som af min böjelse. jag under