Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1856, sida 1

— Dog? Nej, det blef jag deremot, som dödade .. — Och ni såg Aurore i vidundrets klor! — Skall jag upprepa det för tjugonde gången? Ar ni döf? — Och Aurore .. kunde hon från den stunden tala med er . . kunde hon uthärda era blickar ... — Nej, dethär är för starkt! utbrast Paul; — skulle hon kanske visa bort mig, afskeda mig, derför att jag begått det felet att rädda hennes lif och heder? — Ursäkta, Paul! sade grefven, återhemtande sig, — ursäkta mig! Den förfärliga berättelsen har alldeles förvirrat mina tankar. Man har aldrig hört något dylikt; det är oerhördt. Paul, ni har utfört en hjeltemodig handling; må Himlen belöna er! — Jag söker icke min belöning så högt uppe, mumlade Paul. Raymond betraktade Paul, som iakttog en betydelsefull tystnad, oaktadt den frågande blick, som var häftad på honom. — Har ni funnit er belöning på jorden, så torde den vara er tillräcklig, sade han slutligen i dyster ton. — Jag är också nöjd, svarade Paul; — en god handling belönar sig sjelf. Grefven andades åter. I detta ögonblick gingo de båda vandakeriska qvinnorna förbi Raymond och Paul, utan att desse varseblefvo dem; de hade i samtalets ifver alldeles förgätit sin skyldighet såsom väktare. Qvinnorna gingo ned till stranden, för att betjena Aurore och systrarne Davidson efter badet. Raymond lutade pannan i handen och genomlefde ännu en gång i fantasien den hemska scenen i Kalimas grottempel.