Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1856, sida 3

och att hans hustru ljugit honom full, förklarade han, att han för sin del önskade att få betänka sig till påföljande dag i afseende på huruvida han ville hafva sin hustru straffad eller ej. Han blef således jemte de öfrige klagande parterne inkallad till förhör i poliskammaren dagen derpå. Nu kom det till en uppgörelse mellan de äkta makarne. Då det naturligtvis snart blef fråga om hustruns penningeaffärer, och om hon, innan hon blef; gift, påstått sig vara en rik flicka, vände hon sig till mannen och sade: r det deröfver du klagar, att jag inte är rik? Vill du då sanningsenligt och uppriktigt besvara de frågor jag här gör dig inför domstolen? Mannen förklarade sig beredvillig dertill. — Sade du inte, då du friade till mig, att du inte brydde dig om, antingen jag var rik eller ej? Det mäste han erkänna, att han hade sagt. — Sade du inte, att om jag stode naken på bar backe, så ville du ändå hafva mig? Äfven detta nödgades han erkänna. — Sade du inte detsamma jemt och ständigt, och att du aldeles inte brydde dig om penningarne, utan ville gifta dig med mig för min egen skuld, och derför att du tyckte om mig, sådan jag var? Jo, äfven detta måste han tillstå vara sanning. — Nå ja, ljög du då hvarje gång du sade så, och bedrog mig med fagert prat? Nej, bevars, det hade han icke gjort. — Ser du det! Du tog mig således bara för min egen skull. Hvad menar du då nu dermed att du klagar öfver, att jag inte är rik? . Han måste erkänna, att han icke kunde klaga deröfver, men att han likväl tyckte sig hafva fullt skäl att beklaga sig, då det visade sig, att hon var en helt annan person, än den, för hvilken hon utgifvit sig, hade ett oäkta barn, hade undergått tukthusstraff och var i det hela en mycket vanryktad qvinna. Härpå svarade icke hustrun, utan kastade sig om mannens hals, erinrade honom om hvad han lofvat henne inför Guds altare, bad och besvor honom att befria henne ifrån straff, lofvade honom, att hon i sådant fall ville gifva sitt samtycke till skiljsmessa, utan att göra anspråk på något som tillhörde honom, men hotade honom i motsatt fall dermed, att han aldrig skulle blifva skiljd ifrån henne, utan att betala henne hälften af sin förmögenhet, ty hon hade icke försett sig så, att han genom dom kunde få skiljas ifrån henne, och bragte det tillochmed så långt, att han icke allenast för sin del afstod ifrån hvarje påstående, utan ock lofvade tillfredsställa de öfriga klagande, hvarför äfven de samtlige afstodo ifrån sina klagomäl. På grund häraf blef hon frigifven, hvaremot förhör börjades 1 anledning af den förut omnämnda attesten ifrån bokhållaren Asak, den hon erkände vara falsk. Till följe af de inhemtade upplysningarne blef hon tilltalad för förfalskning, men frikänd från åtal, förmodligen derför, att någon bokhällare Asak för närvarande ej finnes, och att attestens författande således icke kunde anses såsom förfalskning, men närmast såsom bedrägeri, och emedan intet annat lagrum befanns användbart för detta fall. Då Randine frikändes, blef hon följaktligen lösgifven och reste straxt till sin man. FEUPITBEIITA SG UUTUEHUAUAUUULAUAEUAEUAACAnininnnnnngnnn