dighet och återgaf lesvande förebilder i den mest upphöjda stil. Ännu i de sista åren af sitt lif talade han med erkänsla om sina lärotimmar hos Pierre Gucrin. Han insåg emellertid nödvändigheten afatt, innan han reste till Italien, tillegna sig samma färdighet att föra mejseln som ritstiftet, och att modellera efter naturen. Valet af den andre läraren, Bosio, var icke så lyckligt. Bosio var blott en konstnär af tredje rangen, men den tiden en vogue, genom sina förbindelser med hofvet. Det är visserligen att beklaga, att en sådan konstnärsgenius som Fogelberg skulle förirra sig till denna mästares atelier, som var en så slafvisk och prosaisk efterhärmare af naturen, men lyckligtvis stannade Fogelberg der icke länge, vare sig att hans längtan till Italien drog honom derifrån, eller att han insåg det ofruktbara i undervisningen. Under de få månader, han tillbragte hos Bosio åtnjöt han dock förmånen att kunna modellera efter rikare, skönare och mer omvexlande typer än dem, vid hvilka han i Stockholm var van, och i detta hänseende voro dessa nya studier honom till nytta. Hvad Sergell och Gutrin befästat, kunde ej en sådan konstnär som Bosio tillintetgöra. Man torde tillochmed böra antaga, att jemförelsen mellan denna siste mästaren och de tvenne förre än mera styrkte Fogelberg i hans ostetiska äsigter (Forts.)